söndag, 9 januari, 2022


Tiden går rätt långsamt när man sitter mer eller mindre instängd och snorar. Jag satt och sov en stund på eftermiddagen i den bekväma fåtöljen. Det är förstås en vanlig banal förkylning (jo, jag tror det), men det är väldigt länge sen vi hade ens en sån. Och nu är den liksom nån sorts bottenläge igen, vi kommer inte att kunna vara ens moderat sociala nånsin mer, den eländiga coviden muterar åt olika håll, och sociala sammanhang kommer att ställas in igen. Så känns det. Vi ligger ändå på en väldigt begränsad nivå, så då känns det som att allt med smittspridning börjar om igen. Jag hade hoppats att jag skulle känna mig lite bättre i dag, men det är nån sorts platå av uselt mående. Det är väldigt nötande när man är så hänvisade till varandras sällskap, och jag snyter mig och nyser, maken snyter sig annorlunda, dvs han rullar ihop näsduken och vrider runt den i höger näsborre och då går blodkärlen lite sönder och sen nyser han också. En kort stund häromnatten kunde jag andas med båda näsborrarna, det var riktigt konstigt.

Det här med att snyta sig och inte kunna somna på nätterna är en riktigt dålig kombination. Maken sa, klokt nog, att vi har ju inte så mycket marginaler ens från början. Och jag skulle egentligen stoppat kyckling i ugnen i form med olivolja, vitlök och citron redan i torsdags, men då orkade jag inte. När jag var uppe vid halv sex i morse, så gjorde jag det ändå och det kommer att vara klart vid elva. Bra där. Vi är ändå eniga om att det var bra att förkylningen väntade, så att vi kunde fira med större delen av familjen. Äldstas familj verkar ha piggnat till nu och det är förstås bra. Yngste tog den välfyllda Ikea-kassen med medskickade julklappar och åkte till dom häromdagen och hade försenad utdelning. Vi fick bilder, så fint.