torsdag, 6 januari, 2022


Under dagen här har jag tyckt att det blev bättre och jag kände mig ganska optimistisk, men ju längre kvällen går, ju sämre blir det. Jag nyser och snorar och bihålorna känns rätt välfyllda nu. Så det kommer nog att bli en ansträngande natt. Om det nu är någon som sett den där reklamen för näsdroppar, kvinnan som har alldeles röd näsa, precis så ser jag ut. Näsan alltså, hon ser i övrigt betydligt raskare ut. Precis som i går längtar jag bara efter att det ska bli morgon.

Solskenet gör allt så mycket bättre, även om just jag inte kommer ut i dag, men det känns ändå som om det finns ett hopp om bättre tider. Ständig dimma är deprimerande. Men annars – jo tack, jag somnade på soffan innan jag skulle koka potatisen, och maken somnade också, fast inne på sängen. Så vi är lite avslagna här. Jag tyckte rentav att det var jobbigt att äta, det här att ta gaffeln och stoppa in, det var ansträngande. Det är inte min vanliga attityd till mat och ätande, kan jag säga. Kanske lägger jag mig ner en liten stund igen.

Sen är det konstigt med perspektiv. Jag har ju bott i den här delen av landet i väldigt många år, och ändå kan man vara präglad på något annat. När jag tittar ut här på sena kvällar, så vet jag att jag ser Orion, det är så här. För ett par år sen var vi i min födelsebygd och jag klev utanför dörren där vi befann oss och tittade upp, och självklart fanns Karlavagnen precis där jag tittade. Och nyss läste jag en blogg, där hon som skriver ibland lämnar sin stilfulla Stockholmsförort och åker till trakterna, där jag växte upp. I dag hade hon i inledningen lagt upp en massa bilder och jag tänkte omedelbart – ‘hon är där’, och det var hon förstås, något med ljuset kanske, vad vet jag.

Självklart inser jag att det kunde vara värre, absolut. Jag somnade rätt fort, men sen vaknade jag efter en dryg timme, och det kändes rätt onödigt. Sen blev det sömn med avbrott, om man säger så, och vid tre smög jag mig upp och tog en alvedon, för då kändes bihålorna på höger sida väldigt obekväma. Tänderna värkte och det mesta var dystert. Och det snöade utanför fönstret. Nu är det strålande solsken och lite tunna vita kanter utmed trottoarkanterna, så det kunde också vara värre. Fast just i dag åker vi inte till kyrkan, det får vara någon måtta på vad man utsätter omvärlden för. Och sig själv. Jag ska göra en premiärborstning med den nu fulladdade tandborsten. Det bör väl pigga upp.