måndag, 3 januari, 2022


Mitt allmänna tjat förstås. Medicineringen. I hur många år som helst har jag följt rytmen 9, 15.30 och 22, nu med tillägg dom senaste två åren av 14 och 19.30 också, och nu är det helt plötsligt 9, 13, 14 och 21 som gäller. Jag har alltså, också när maken varit på avlastning, haft tiderna inbrända i hjärnan och nu gäller det att tänka till. Det kommer säkert att bli bra, fast maken skulle plötsligt i detalj ha reda på alla tabletterna, vilka som var vad och så, ja ja.

Och jag tittade på sortimentet av tandborstar hos tandläkaren och pratade också med henne. Inte helt oväntat tyckte hon att den dom hade i väntrummet (som hon själv använde) var väldigt bra, ‘kanske lite dyr’ som hon sade. Mmmm. Jag ska beställa en enklare modell från apotea snart. Och min äggklocka, en sån där magnetisk som sitter på köksfläkten, har plötsligt slutat ringa, när den gått klart. Jag kom ihåg att jag hade limpor i ugnen, men dom fick nog vara inne en kvart längre än dom skulle. När jag kollade på nätet så kunde man visst köpa samma modell, men det var 3-4 veckors leveranstid. Nä. Sen fanns det en annan modell, jättesnygg, Eva Solo, med jag insåg att man inte såg siffrorna i all designen om man inte tog ner den varenda gång. Jag ska titta på maxis sortiment i morgon.

Självklart ska jag laga mat (pannbiff med lök f ö) och hänga en tvätt, men det var förstås tandläkaren som var det knepiga i dag. Bara det här att få maken att greppa att när jag säger att vi ska åka om fem minuter, så betyder det just precis det. Ska man gå till badrummet, så gör man det när jag ger fem-minutersvarningen. Lika förvånad varje gång, och jag tycker jag är tydlig, men det hjälper inte alls och jag blir lite svettig. Jag skulle också lämna in den där kommunala timrapporten, när vi ändå var på väg, men eftersom maken drog ut på tiden insåg jag att det fick göras på hemvägen. Sen är det en liten uppförsbacke från tandläkarparkeringen till mottagningen, och maken var rätt trött. En vänlig kvinna försökte hjälpa med dörren, det är rart, men ibland blir det mer besvärligt. Och då ska jag stråla av tacksamhet mot den som försöker hjälpa, samtidigt som jag avböjer och håller koll på makens kamp. Vi kom in, men då var man lite före i tidsschemat där, så maken fick inte dom där fem minuterna av hopsamling i väntrummet, utan fick gå nästan direkt in. Nå ja, inga fel på hans tänder, och sen inga fel på mina heller, fast jag avskyr dom där röntgenplåtarna väldigt mycket. En vacker dag kanske någon har designat om dom. När jag var klar, så var förstås maken social i väntrummet.