Ibland ändrar man sig. Just nu är man=jag. Jag ska ringa den där mannen, som ringde maken om det här med duschandet förra veckan. Det är tungt, ja, det är det, rätt ofta är jag otålig. Men jag kan inte lämna det till någon annan. Jag kan inte. Det är en del av makens och mitt gemensamma liv, det vi delat så länge. Jag kände det så tydligt i går, när vi kämpade på. Känslan när han sitter där och är ren och färdig, den är så stark. Självklart är jag tacksam för den omtanke som inte minst svärdottern har mot mig, men jag kan inte. För den som står bredvid kanske det verkar dumt, det är möjligt, men känslan av att vara utlämnad i det här är så djupt upprörande för mig. Och jag kan bara tillägga att maken inte sagt något negativt alls om en eventuell förändring, så det är hos mig beslutet ligger.