Svårt att veta, men jag tror inte att jag är en person, som brukar ge upp. Jag brukar försöka tänka att om jag försöker på ett annat sätt, så går det nog. Fast just nu känner jag mest för att lägga mig på golvet och dra en filt över mig. Man snöröjde bussplanen utanför våra fönster i går och det blev tydligen ett väldigt lyckat underlag för motorburen ungdom att testa både burn out och sladdar och sånt så där vid tolvtiden i natt. Sen har det kommit en dm till. Och det är där jag ger upp. Det var knepigt redan innan för maken med bilen. En dm till betyder betydligt större behov att skotta mera för mig och den lilla lilla snöskyffeln ligger i bakluckan på bilen som finns i en egen liten snödriva en bit bort då. Och så tror jag att det ska komma lite mer snö i dag. Det var bara det att vi var bjudna till Äldste efter kyrkan i morgon för att fira både minsta sondottern och svärdottern, som fyller i början av veckan båda två. Och jag tror inte att jag klarar varken kyrka eller middagsbjudning. Sen är det julbord vi är bjudna till på tisdag kväll och det känns inte heller så självklart längre. Både smittläge – detta gissel vi levt med så länge nu – och så kvällstid och snön och makens trötthet. Och om vi skulle gå, så måste jag handla veckohandling på måndag, och hur ska jag komma in med kassarna? Jag brukar stanna utanför porten här och lyfta in dom uppför dom fyra trappstegen till porten, mycket enklare än att gå över parkeringen (om det nu finns nån plats på den närmaste) och sen nerför två små trappor och över gården. Och på torsdag ska jag hämta den färska skinkan en halvtimme bort, men då är det ju bara jag och skinkan är ju ganska lättburen.

Varför jag inte ringer Äldste och ber honom skotta? Det enkla svaret är att han har så mycket annat att syssla med just nu, jag vet att han skulle ställa upp, men jag vill inte besvära. Det kan finnas situationer när jag måste, men där är vi kanske inte riktigt.