Det gick ändå. Inte särskilt smidigt kanske, men nu sitter maken i sin älskade fåtölj. Vid avlastningen hade man skottat en gång för honom, så han kom in i bilen där och sen lyckades jag ställa bilen exakt framför mitt lilla skottade utrymme. Men det tog sin tid för maken att ta sig igenom och utan att han förstod det så klämde han min högra hand rätt rejält, men in i porten kom han. Sen frågade jag om han ville åka upp med det samma, eller om han kunde stå en stund medan jag parkerade bilen. Han bestämde att han ville stå. Och det var inte alls lätt att få en parkeringsplats, jag fick köra längre upp på gatan än jag brukar. Och självklart bära den ganska tunga väskan hela vägen också. Men maken hade klarat att stå och vänta även om han halkade till innan han kom in i hissen, men han kom emot hisskarmen, så det gick bra.

Sen blev jag förstås väldigt irriterad. Han sade, att någon som han inte uppfattat namnet på, hade ringt i tisdags och börjat prata om det här med duschhjälpen. Och makens starka sida är förvisso inte planering och tidsåtgång och så. Jag förstår inte varför han inte kunde ringa på min mobil och diskutera med mig. Nå ja, jag får väl ta tag i det på måndag då. Varför skulle nånting fungera lätt?