Men solsken ändå. Jag gick den lilla promenaden, ingen halka, så då gäller det att passa på. En alldeles vanlig måndag, dvs jag har tvättat och hängt tvätten (luckan fungerar utmärkt), limpor ska snart sättas in i ugnen. Jag gjorde en miss, det ska bara vara 1/4 jästpaket, men jag öste i ett halvt. Jag kom på det innan jag hällde i mjölet, så jag fiskade upp en del av jästen. Ja ja, det blir väl bra ändå.

Och så har jag skickat ett mail till avlastningschefen om vi kanske kan göra så nästa år, att maken kan komma dit efter vår frukost på tisdagar, när man nu inte kunde öka tiden till måndag. Och jag tyckte faktiskt, där i fredags, att hon hade kunnat beklaga att man missat att alls meddela mig att det inte skulle gå med måndagar. Hon kan tänka att det inte var hennes ansvar (jag vet inte), men det hade inte kostat henne något att uttrycka lite beklagande. Och att man erbjöd oss lördagar i stället, var inte – just nu iaf – något alternativ för oss. Jag vet ju att maken behöver lite extra vila efter avlastningen, han sover inte bra där och han kommer sig inte själv för att gå och vila på dagen och ingen påminner honom heller. Och här i dag hade vi en av dessa diskussioner. Jag tog upp det här med att ev lämna efter frukost nästa år, och han sade ok, men sen en kvart senare så kom han inte alls ihåg vad jag sagt. Hur var det nu, skulle vi lämna efter frukost i morgon? Och jag sade nej, men han var fortfarande inte säker. Och skulle diskutera det flera gånger. Det är ett exempel på det som blir så tungt i vår vanliga vardag.