lördag, 27 november, 2021


Nu ska väl det mesta vara ordnat. Jag har rentav (ha!) lyckats gå ned med alla sorterade påsar och kartonger till vår lilla återvinning. Och flamingoblomman, som jag kom på att den heter, bor nu i en större kruka, men det ser ut som om jag lyckades få den snett. Jag orkar inte börja om, all jord och allt jox som jag nu sanerat. Det får gå ändå. Så nu väntar jag bara på skymningen, när alla (?) lampor börjar stråla. Snöflingorna är nu helt vanligt regn igen.

Men det här med nya covid-varianter och avlastningen och alltihop, jag är inte så robust längre. Jag skickade ett litet grattis på namnsdagen till äldsta sondottern. Hon har ju numer egen mobil, lilla hon, och på nolltid svarade hon och tackade. Och farmor bröt ihop totalt, så pass skört är det här, jag började gråta över hur mina barn och barnbarn jag har och allt är en känslomässig resa. Typ berg-och-dalbana. Och jag avskyr verkligen berg-och-dalbanor.

Fast egentligen kan man nog inte kalla det snöfall än, det där snöblandade regnet som faller just nu. Men jag har möblerat om i fönstren och satt upp ljusstakar och adventsstjärnorna. Och i går kväll hördes ett brak från köket. En träälg, som vi haft stående på kylskåpet hade ramlat ner av okänd anledning. Den fanns hos mina föräldrar och var gjord av min dåtida bästis farfar (eller morfar?) och har alltså hängt med väldigt länge. Jag kan inte påstå att den var en estetisk fullträff, men trist ändå att den numer närmast är kaffeved, långt bortom Karlssons klister, om man säger så. Så då började jag oroa mig för blomman längst till vänster i köksfönstret, den har bara vuxit på och vuxit på, och jag har en oroande känsla av att tyngdpunkten ligger rätt högt nu. Det skulle vara väldigt trist om den ramlade. Men det betyder ju att jag måste plantera om den i en annan kruka, som nätt och jämnt går ner i den nya större ytterkrukan, som dessutom måste diskas, och många trista detaljer blir det innan det är klart.