torsdag, 25 november, 2021


Efter ärtsoppan satte jag mig och tittade på första delen av Spice Girls-serien. Jag tillhörde förstås inte beundrarskaran på den tiden dom var aktuella och döttrarna var noga räknat också för gamla, så jag tittar bara med förundran. I synnerhet den sura kommentaren från en manlig sångare om att dom tjänade så mycket pengar. Och så sparkade dom sin manager, vilket han tyckte var dumt av dom. En märklig värld.

Sen samlade jag ihop mig och gjorde en sån där form med kycklingleverpaté, som jag är så förtjust i, så nu har jag två middagar att frysa in. Så härligt när matlagningsorken tryter framöver. Och jag funderar på julkort, jag tror det blir några iaf. Jag brukar ju skriva ett litet julbrev också och nu har jag en skrivare, som inte missfärgar det som skrivs ut.

Det kan man väl säga. När jag tittar mig omkring ser jag att fyra lägenheter har satt upp fönsterljusstakar redan. Men jag har mina stående på golvet än så länge, på lördag eftermiddag åker dom upp. Och jag har bytt fejkpelargonerna mor fejkjulstjärnor i den inglasade balkongen. Sen är det ju dom nya blommorna också. Jag hoppas att amaryllisarna kommer loss, det är så vackert, tänker jag. Det regnar rätt rejält nu, och mörkret börjar falla också.

På söndag är vi bjudna till Tvåan efter kyrkan. Vi ska fira äldste dottersonen förstås, även om han inte fyller förrän på onsdag. Sen tittar jag på väderprognoserna och det ska troligen bli snö även söderut, dit jag ska, men här ska det dessutom bli ganska kallt. Ah ja, det är bara att hänga med.

Förmiddagen hade jag tänkt skulle gå åt att uträtta det ena och det andra. Jo då, jag lyckades hämta ut paketet som är födelsedagspresent till yngsta sondottern, jag fick bilen tvättad (det var rätt länge sen), fyra dukar är inlämnade på kemtvätt och så alla blommorna. Jag har köpt vita julstjärnor, en stilfull orkidé (som jag hoppas inte får sköldlöss) och två amaryllisar, en vit som ska få en röd kant ytterst och så en vit med rosa strimmor. Jättedyrt även om jag hade ett presentkort, som jag insåg snart skulle gå ut.

På väg ut från blomsteraffären med mina jättepåsar, så ser jag att jag kommer där i duggregnet att möta en man, som gick lite ojämnt s a s, och han ropar glatt – ‘nej men hej!’ och när jag hör rösten inser jag att det är ju den numer pensionerade mycket avhållne kostchefen i kommunen. En så väldigt rar man, som jag minns med så stor tacksamhet. Klok och rolig. Han var gift med Äldstas förskollärare, hon dog för ett tag sen i något plågsamt. Hur som, vi blev stående där i regnet och jag var så glad efteråt att jag träffat honom och att han känt igen mig.