Solen bröt igenom just när vi sjöng psalmen ‘Guds son en gång i morgonglans skall komma hit igen’. Jag känner mig lite delad, eller hur jag ska kalla det, jag var och är tacksam att vi kom till kyrkan, det var fint på många sätt. Samtidigt var jag uppe tre gånger i natt, jag känner mig sliten både till kropp och själ. I dag är det exakt sjutton är sedan maken insjuknade och det är ju ett av dessa dygn, som bränt sig in i minnet. Hur jag hörde hur han sprang nerför trappan till garaget och drog upp dörren, hur han körde bilen uppför backen där jag stod vid disken och jag såg bilen försvinna. Hur han ringde halv sex och sade att han var på akuten, en vän hade följt honom dit, han var inte helt sammanhängande och jag fick inte riktigt klart för mig vad som egentligen hänt. Sen ringde han halv åtta och sade att man behöll honom över natten. Väldigt märkligt alltihop i min värld, han hade aldrig varit på sjukhus. Sen, när jag skulle lägga mig vid halv tolv, så ringde han igen. Det var väldigt konstigt, han lät inte alls som vanligt, konstigt ordval på något odefinierat sätt, och han pratade och pratade. Det fanns tydligen någon mer i rummet också. Sen skulle jag försöka sova och vaknade i vanlig tid, dvs på den tiden tjugo i sex, och gick ut den vanliga morgonpromenaden och när jag kom hem igen ringde sjukhuset. Den här gången inte maken utan någon personal, som berättade att han var körd till röntgen och att man ansåg att han hade en stroke. Jag kan fortfarande tycka att antingen vid halv åtta eller vid halv tolv kunde någon ha talat med mig, men så gjorde man inte. Sen fick jag ge Yngste frukost och samla ihop mig för att ta bussen i den enorma snövädret, som börjat vräka ner. Jag lyckades hitta reservbilnycklarna, för jag visste ju var maken parkerat. Så det var bara att sopa av snön och köra bilen till sjukhuset och försöka hitta parkering och så ta mig in och leta reda på rätt avdelning. Men jag förstod inte vad vi hade framför oss, jag trodde han skulle bli bättre. Vi har fortfarande en god vän, som några år innan fått nån sorts stroke långt bort i världen och han blev väldigt välrehabiliterad, så jag trodde – enfaldigt nog – att det var så det skulle bli.