Vi har förstås levt på det vanliga livet här hos oss. Samtidigt blev det väldigt mycket sorg för mig, jag satt i min fåtölj och grät så tyst jag kunde, så jag inte skulle störa maken. Det är så många år att leva med en sorg. Jo då, jag förstår att den som mister sin närmaste har det tungt, maken finns här och våra gemensamma minnen finns. Men det som försvann, det är också ganska tydligt, så många år. Det är en ensamhet i det här också, jag vet att det kan tyckas att jag borde vant mig nu, men det har jag inte. Det är klart att jag ser att vänner till oss gör roliga saker och jag tycker det är fint att se, men det är så tomt att inte kunna göra planer framåt. Och maken blev sämre, hans sömn och så, för drygt ett och ett halvt år nu och det påverkar mig också förstås. Han har svårare att röra sig också och numer pressar jag honom att gå ett par varv runt kylskåpsenheten varje morgon, det blir väl kanske inte så mycket bättre, men något ändå.