Så där i största allmänhet, fast här hos mig då. Jag förstår att det här med den tjatiga pandemin var och är väldigt olika för oss alla. För mig var det en ögonblicklig förändring, jag fick inte längre gå i kyrkan, jag förmodades inte handla i affärer, jag skulle i princip inte träffa någon människa mer än maken, jag skulle tvätta händerna om jag tagit i handtaget till porten när jag hämtade posten. Jag skaffade handsprit och diverse saker jag inte haft tillgängliga annars. Sen var det förändringar hit och dit, man fick träffas utomhus och sen fick man gå i kyrkan om man inte var för många (och det var man ytterst sällan) och sen fick man inte gå i kyrkan igen, och så skulle man vänta på vaccin och sen var det klart. Men man fick fortfarande knappt träffas och man skulle ta situationen på allvar och maken fick visserligen komma på avlastning, men han ska sitta i karantän och jag ska ha handskar och munskydd när jag hjälper honom in. Och numer handlar jag i fysisk affär, men jag handlar klockan sju på kvällen för att inte träffa andra kunder.

Och jag upptäcker att det gjort något med mig, jag räknar inte längre med att kunna delta i några sammankomster och aktiviteter. Jo, vi har fått en inbjudan till ett julbord i början av december, och jag tror vi ska gå. Jag vet inte riktigt. Men jag har en känsla av att vara osynlig, dom flesta har numer återgått till ett liv, som är mig mycket främmande. Möten och sammankomster, konserter och kulturella övningar. Nu var det väl inte särskilt mycket av det innan heller för mig, men jag känner mig väldigt avskuren. Jag brukade förut skämta om att jag var nån sorts deltidseremit, men nu känns det som jag utökat tjänstgöringstiden från 50% till så där 85%. Det är en besynnerlig känsla, tågen går förbi och aldrig kliver jag på.