onsdag, 10 november, 2021


Vår fjärrkontroll har ju varit väldigt osamarbetsvillig ett tag, men i dag fungerade den. Vi har ju inte kommit särskilt långt i The Crown, och dagens avsnitt handlade om hertigen av Windsor och hans försök att skaffa sig en position. Han var nog ingen särskilt trevlig person ens irl, så jag tror att mycket var rätt väl fångat där. Sen var det förstås en fråga om när man kan förlåta och hur och varför. Den där frågan som seriens Elizabet slungar efter hertigen – ‘hur du kan förlåta dig själv?’, den finns förstås också där. Det finns nog situationer, något mindre spektakulära, där en och annan av oss har funderat över det också. Någon som gör och säger saker som är väldigt svårglömda av den som blir utsatt. Kanske kan det räknas med i den där bönen för människor jag inte förstår mig på. Det finns uppenbarligen människor som inte tänker sig in i hur det ser ut för andra när dom trampar på.

Jag läste en annan blogg, om en kvinna som bär en mycket tung börda, väldigt sjuk make och barn som ska hantera och hanteras och så en idiot till lärare, som först kommer med teorin att sonen fått för mycket uppmärksamhet som liten, och när modern svarar att det knappast är så, så ändrar läraren sin diagnos till att barnet då fått för lite uppmärksamhet. Jag blir så otroligt rasande. Självklart minns jag när maken blivit sjuk, jag åkte varenda dag in till honom och hans pågående rehabilitering och i bilen där på väg hem en dag, så ringer Yngstes mentor för att klaga på att han är ouppmärksam. Och jag andas in och säger att hans pappa har just blivit väldigt sjuk, och mentorn svarar att han förstår det, MEN – och jag blir så enormt rasande och säger – ‘nej, du förstår tydligen ingenting’, och sen visste jag förstås att jag var tvungen att skicka sonen till detta varenda dag. Och den alkoholiserade rektorn (med ett mycket sorgligt livsöde, visst, men han var rektor) ringde och påstod att sonen kastat snö i biblioteket, ‘det säger en av våra mest betrodda medarbetare, E’, och jag råkade veta alldeles tillräckligt om medarbetare E, och att jag, om jag fått välja, inte velat ha henne i närheten av barn alls. Men sonen och en annan gosse i klassen råkade vara dom enda mörkhåriga, så sonen blev beskylld där. Men han hade varit någon helt annanstans med en mycket trovärdig annan liten gosse. Tack för det, men att hela tiden ha det där att hantera gjorde förstås varken hans eller min tillvaro så särskilt mycket ljusare där i vårt mörker. Men vi tog oss igenom.

Novemberdimma. Men jag gick till apoteket iaf och makens uttrappningsmedicin fanns, så jag satte mig och gjorde ett schema när jag kom hem. Eftersom vi inte märkte något när han långsamt fick medicinen, så hoppas jag att det går lika smärtfritt (ha!) att sätta ut den också. Sen kom en sorts dyna till bilen, den kan snurra när man sätter sig på den, är det utlovat. Den ska klara 140 kg påstår dom, och där är inte maken. Men jag har märkt att det har blivit svårare för honom, när han ska in i bilen och kanske kan det här hjälpa. Och jag fick en almanacka av en särskild sort i postfacket också, maxi har haft den modellen förr om åren men nu kunde jag inte hitta den. Då är det ju bara att skumma nätet. Det var ingen måtta på dagens utdelning, för det hade kommit ett par örhängen jag skickat efter också, små lussebullar när jag nu inte bakar själv. Och vaniljrutorna står i ugnen.