Nästan lite dagvill så här med dubbelhelg och efter avlastning. Maken kände sig lite utpumpad efter gårdagen, så jag åkte ensam till kyrkan. Det betydde att det var mer avslappnat för min del och jag kunde sitta på en annan plats än den som är mest praktisk för maken. Men det betydde också att jag inte hade makens sång bredvid mig, han var utrustad med en alldeles fantastisk sångröst i sin krafts dagar, och även om det numer är en ruin kvar, så finns det ändå stunder av glimrande skönhet.

Naturligtvis (?) hade det ringt någon när jag var i kyrkan. Maken svarar inte då, men jag tittade på numret och jag tror att det var ett sånt där försök att testa larmet igen. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det inte är en bra idé att ringa oss söndag förmiddag, för vi är i kyrkan då. Ja ha, säger man, det ska jag notera, men antingen kan man inte skriva eller inte läsa, jag vet inte vilket. Dessutom testade man ganska nyss.

Nu ska jag snart värma oxrulader och koka potatis. Det är lite av en tradition under Allhelgonahelgen, fast ett år hade jag ställt ut grytan för att svalna, med en mortel över locket. Men det hade inte hindrat en av de lokala katterna att förse sig, det syntes eftersom den lämnat hårstrån på kastrullkanten när den ansträngde sig för att peta bort locket och morteln.