söndag, 7 november, 2021


Jag är medveten om att jag ofta klagar över sömnen och i dag är en sån dag, i sht nu på kvällen när orken nästan är slut och jag ska ladda för en ny natt. Jag sitter ofta och somnar i fåtöljen innan jag orkar gå in i badrummet och borsta tänderna, och det hjälper förstås inte alls. Det är ju så att jag smyger in som en skugga i sovrummet för att inte störa maken. Sen läser jag en liten stund och sen släcker jag lampan och lyssnar på makens andning. Antingen snarkar han, det är ok, eller också andas han väldigt tyst och väldigt långsamt, lite mer stress på det. Sen är det också varianten när han sover väldigt lätt och jag känner att om jag kröker en tå, så vaknar han och börjar då undra om det inte är dags att gå upp, och det blir väldigt underligt. Jag vill bara få sova själv och inte prata. Men det är lite knepigt. Och sen går mitt mobillarm 04 för att maken ska gå till badrummet då, han vaknar inte själv med nån större säkerhet, så det här är det enklaste ändå. Fast i morse vaknade han sen också vid sju alldeles av sig själv och behövde upp, och det betydde att jag inte kunde/borde somna om innan mitt larm om att gå upp 07.45 skulle starta. Så just i natt blev det väldigt lite sömn och det lär ju vara så nödvändigt, annars kan man drabbas av både det ena och det andra. Och sängreklamen för emma-sängen är ju väldigt moraliserande.

Det är ju det, den här blandningen av förväntan inför helgonens lovsång och så saknaden och minnet av dom som stått mig nära i livet. När vi bodde i hus i närheten av kyrkan, så kunde jag se alla ljus på gravarna när jag stod och diskade. Det saknar jag. Jag är tacksam att jag fick följa med min vän och hennes mycket spröda mamma till deras familjegrav i veckan som gick. Skymningen hade fallit och ljus lyste här och var och allt var mycket vackert och vemodigt.

Och det är klart att jag undrar vad jag gjort av livet, dessa år och dagar som rinner mellan fingrarna. Jag har tittat klart på Husdrömmar Sicilien nyss, och lite matt blir jag allt. Inte har jag gjort en trädgård, varken på Sicilien eller någon annanstans. I går tittade jag på ett av programmen om det danska insektsprojektet, den danske bonden som tillkallade sin vän som enligt bonden var bäst i Danmark på att slå med lie. Mycket möjligt, vad vet jag om danskars förmåga, och jo han slog bra. Men jag tänker på min vän för mycket länge sen, som fick en uttjänt (10 år på den tiden) travhäst av sin far, och den skulle där över sommaren bo i stallet med arrendatorns hästar på hennes morföräldrars gård. Min goda vän skulle slå gräs i parken till sin häst, och hon hade en lie och kämpade på. Det gick ganska bra efter ett tag, åtminstone tyckte jag det, bättre än från början. Sen skulle min pappa och hans bröder fixa lite runt sin jaktstuga och en av farbröderna, som förvisso inte gjorde det dagligen, tog en lie och började slå. Allt gräset blev lika högt, eller snarare lågt, och han hanterade lien med en lätthet som man bara får av övning, och när man fått det behöll man det tydligen, som att cykla ungefär. Han hade lätt kunnat ge dansken en match, tror jag.

Nästan lite dagvill så här med dubbelhelg och efter avlastning. Maken kände sig lite utpumpad efter gårdagen, så jag åkte ensam till kyrkan. Det betydde att det var mer avslappnat för min del och jag kunde sitta på en annan plats än den som är mest praktisk för maken. Men det betydde också att jag inte hade makens sång bredvid mig, han var utrustad med en alldeles fantastisk sångröst i sin krafts dagar, och även om det numer är en ruin kvar, så finns det ändå stunder av glimrande skönhet.

Naturligtvis (?) hade det ringt någon när jag var i kyrkan. Maken svarar inte då, men jag tittade på numret och jag tror att det var ett sånt där försök att testa larmet igen. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det inte är en bra idé att ringa oss söndag förmiddag, för vi är i kyrkan då. Ja ha, säger man, det ska jag notera, men antingen kan man inte skriva eller inte läsa, jag vet inte vilket. Dessutom testade man ganska nyss.

Nu ska jag snart värma oxrulader och koka potatis. Det är lite av en tradition under Allhelgonahelgen, fast ett år hade jag ställt ut grytan för att svalna, med en mortel över locket. Men det hade inte hindrat en av de lokala katterna att förse sig, det syntes eftersom den lämnat hårstrån på kastrullkanten när den ansträngde sig för att peta bort locket och morteln.