måndag, 1 november, 2021


Inte nog med att det nu var dags för det näst sista bladet på almanackan, vacker utsikt med lätt rimfrost över Kalixälven f ö, och i slutet av månaden börjar Advent. Men det var vår nyss, jag hann knappt med sommaren. Men också andra mått på tiden – jag fick ett sms från äldsta sondottern. Hon hade just fått överta ömme faderns mobil och skickade då test-sms med bild och allting och dessutom hade hon tagit hål i öronen i dag, små blå örhängen, lilla hon. Hjärtat smälter på farmor. Och självklart lade jag in hennes nummer i min lista. Jag inser att det inte var alldeles nyss som hon fem dagar gammal låg på vår soffa i en liten klänning. Men tiden är en knepig materia, Äldsta skulle förhöra sin yngsta på astronomi häromsistens och det hade ju tillkommit en hel del sen hon själv gick i skolan, Hubble-teleskopet t ex. Från 1990, tydligen. Äldsta hade påpekat att det var ju när Yngste föddes, och lilla dottern bara lyfte på ögonbrynen – ‘ja vaddå, det är ju jättelänge sen’, och Äldsta tyckte nog att det var inte så förfärligt länge sen ändå.

Postnord skickade ett mail och ett sms här på förmiddagen om att julstjärnan snart skulle komma, och mycket riktigt ringde stackars brevbäraren på och lämnade paketet och sen skickade postnord ett mail och ett sms om att man levererat. Lite överdrivet, tycker jag då.

Eftersom paketet kom så smidigt gick jag till apoteket, för jag upptäckte i går när jag delade medicin att i slutet av veckan saknades maken epilepsi medicin. På apoteket säger man att den nu utgår, visserligen hade man kvar så jag kunde få ut, men vi måste alltså ha en diskussion med läkaren om ersättning. Den har fungerat bra och det har känns tryggt. Att hålla ner anfall är verkligen en prioriterad sak här.