onsdag, 27 oktober, 2021


Hela tiden, nya val. Och jag medger, när jag tittar på mig själv att jag har inte gjort så himla bra val dom senaste två veckorna. Jag har överätit mellan målen, både choklad och ost helt i onödan, mitt rökstopp har väl kommit av sig en del, två cigariller i dag kan knappast ses som stopp, möjligen en minskning, men jag borde kunna bättre. Samtidigt vet jag ju att det inte blir bättre av att jag slår på mig själv. Det har varit för mycket runt om. Det är inte en ursäkt för mig själv, en jag ser hur det sett ut. Kanske kan jag ta tag i det bättre livet igen. Jag går åtminstone mina promenader fortfarande. Den där balansen mellan att fortsätta framåt utan att döma sig själv och att inte tillåta sig själv att tappa greppet är inte helt enkel. Jag har ju någon sorts koll i och med att jag skriver ner så mycket.

Den där pärmen jag plockade fram, jag blir lite lätt illamående bara av att bläddra i den, så jag ska nog så fort som möjligt ställa in den i hyllan igen. Annars kände jag mig ungefär som när jag skulle ha en viktig tenta i ungdomen, jag var så nervös (man tentade personligen för professorn) och jag satt där innan i ett bibliotek och fick tag på en helt ovidkommande bok om ärkebiskop Natan Söderbloms liv, som jag sög i mig. När jag sen klev över professorns tröskel och han frågade något som ingick i kursen blev jag helt förvirrad, jag var beredd – nästan – att be honom fråga något om Natan, så att jag skulle komma på banan igen. Riktigt så illa var det väl inte här, inte alls faktiskt, en trevlig kvinna som gav ett kompetent intryck. Vi hoppas på det bästa nu.

Och svärdottern är alldeles underbar, så tacksam för henne. Och i går kom jag på att belysningen vi haft i granen under jularna här är egentligen en utomhusslinga, som är lite för tung för vår stackars gran, så jag tänkte att kanske vill svärdottern ha något utomhusarrangemang och det ville hon! Hon sa att hon hade passerat avdelningen på maxi och funderat på vad hon skulle välja, men inte kommit till skott, så det här var perfekt. F ö såg jag säsongens första adventsstjärna i ett fönster i dag.

Det finns förstås en pärm, där jag i början av makens sjukdom samlade alla sjukintyg och kontakter med försäkringskassan och kommunen och regionen och alla tänkbara. Sen ställde jag undan den och har uppriktigt inte tänkt på eländet på länge, men nu tog jag fram den och slog upp det där beslutet om 18,63 timmar i veckan. Och ja, jag har lagrat lite toapapper.

En gång i veckan händer det ju, självklart. Jag har plockat fram allt som behövs till fisksoppan ur frysen, en ny variant, så jag kan bara hoppas den blir god. Fast jag inte tänkt det, så gick jag ändå ut på promenad, obetydligt duggregn, men det blåser, så skönt att komma in. Det är klart att jag är stressad inför mötet i eftermiddag, men jag försöker tänka att det kan bli bättre. Jag har pratat med maken om att jag kommer att önska mig en liten utvidgning av avlastningen, redan från måndagen t o m fredag, nästa år. Vi får väl se.

Sen skickade Äldsta en bild ur äldsta dotterdotterns skolkatalog. På raden under henne är det en bild av en söt blond flicka, men visst – hon är dotter till Äldstes närmaste vän i gymnasiet. Dotterdottern hade råkat höra någon av dom första dagarna hur en annan elev hade sagt – ‘men din pappa är lärare? Han var den bästa lärare jag haft’, och det märkliga är att hans pappa i sin tur råkade vara den bästa lärare Äldsta hade. Det gick liksom i arv tydligen. Jag minns när Äldsta kom hem från USA och satt på övervåningen och tittade på tv i långkalsonger och t-shirt och jag öppnade ytterdörren för Äldstes kompis och ropade uppåt – ‘nu kommer E’, och Äldsta som träffat E när dom uppvaktade klassläraren på 40-årsdagen från klassen, och då var väl E en liten späd 12-åring kanske, hon var inte alls beredd när det kom upp en ung man för trappan och såg ut att kunna vara kusin med världens-starkaste-man-Samuelsson, typ. Men världen är alltså mindre än man tror, också i rikets fjärde stad.