Lite konstig form blir det om degen är lite varm när man snurrar in den i gladpack över natten, men doften är det inget fel på. En tröst i diset och dimman här.

Mitt i allt här kom en trivial insikt, som inte drabbat mig förrän nu. Jag är lite trög, ja, och har en medfödd förmåga att gissla mig för både rimligt och orimligt. I stället för att se allt jag misslyckats med under åren skulle jag kunna tacka Gud för att jag ändå orkat och kunnat det jag gjort. Om jag hade kunnat se framåt där för sjutton år sedan, så hade jag nog knappt trott att det skulle gå. Nu får jag fortsätta därifrån, kanske med lite mer ödmjukhet.