läkaren, om mina värden och runt omkring. Vi pratade en ganska lång stund, hon är en klok person, tror jag. Jag tänker ju på den där incidenten jag råkade ut för innan jag kontaktade vården, när jag var tvungen att lägga mig ner. Jag har liksom aldrig trott att jag skulle drabbas av utmattning på det sättet, lite korkat, men så var det. Jag har haft ett par tillfällen, när jag varit tvungen att sätta mig, t ex för fyra år sen, när jag inte klarade att gå en promenad på ett par kilometer med den övriga gruppen, jag fick lov att sätta mig på en bänk och långsamt ta mig tillbaka till rummet (i sällskap med en vän, som såg att det inte var bra), men jag har liksom accepterat att när jag inte har det direkta ansvaret så kan det hända att jag säckar ihop lite. Det här att det hände mitt i omsorgen om maken var lite av ett nytt fenomen, och kanske får jag lov att tänka om lite. Jag kanske helt enkelt är lite fransigare i kanterna nu, jag kanske inte kan räkna med att allt ska gå nästan på räls, ens när jag är i mina rutiner. Läkaren sa att du haft en tung börda så länge, kanske ska du kunna vara tacksam att det gått så bra, men också inse att det kanske behöver göras någon förändring. Det där är svårt. Jag minns att min sen länge döde läkarvän sa, där i början när jag frågade om det fanns någon sorts prognos i makens situation, och han svarade – ‘ja du, han kan mycket väl leva 10 – 15 år med sin situation’. Ok, nu är det nästan 17 år sedan och maken har väldigt bra värden på allt man kan mäta, så jag kan inte ha gjort allt fel ändå. Hur jag ska hantera mig själv är just nu lite av en öppen fråga, det finns så mycket osäkerhet för mig.

Och jag har köpt mina ljungplantor och så tänkte jag att det kanske fanns ett par nya vinterskor, men det gjorde det inte. Fast jag har ställt undan sandalerna nu.