måndag, 25 oktober, 2021


läkaren, om mina värden och runt omkring. Vi pratade en ganska lång stund, hon är en klok person, tror jag. Jag tänker ju på den där incidenten jag råkade ut för innan jag kontaktade vården, när jag var tvungen att lägga mig ner. Jag har liksom aldrig trott att jag skulle drabbas av utmattning på det sättet, lite korkat, men så var det. Jag har haft ett par tillfällen, när jag varit tvungen att sätta mig, t ex för fyra år sen, när jag inte klarade att gå en promenad på ett par kilometer med den övriga gruppen, jag fick lov att sätta mig på en bänk och långsamt ta mig tillbaka till rummet (i sällskap med en vän, som såg att det inte var bra), men jag har liksom accepterat att när jag inte har det direkta ansvaret så kan det hända att jag säckar ihop lite. Det här att det hände mitt i omsorgen om maken var lite av ett nytt fenomen, och kanske får jag lov att tänka om lite. Jag kanske helt enkelt är lite fransigare i kanterna nu, jag kanske inte kan räkna med att allt ska gå nästan på räls, ens när jag är i mina rutiner. Läkaren sa att du haft en tung börda så länge, kanske ska du kunna vara tacksam att det gått så bra, men också inse att det kanske behöver göras någon förändring. Det där är svårt. Jag minns att min sen länge döde läkarvän sa, där i början när jag frågade om det fanns någon sorts prognos i makens situation, och han svarade – ‘ja du, han kan mycket väl leva 10 – 15 år med sin situation’. Ok, nu är det nästan 17 år sedan och maken har väldigt bra värden på allt man kan mäta, så jag kan inte ha gjort allt fel ändå. Hur jag ska hantera mig själv är just nu lite av en öppen fråga, det finns så mycket osäkerhet för mig.

Och jag har köpt mina ljungplantor och så tänkte jag att det kanske fanns ett par nya vinterskor, men det gjorde det inte. Fast jag har ställt undan sandalerna nu.

Den inglasade balkongens fönster drabbades av kondens här i natt, så det har tagit lite tid på förmiddagen innan man kan se ut. Nästan frost. Fast jag var ute på promenaden och det är härligt med blekt solsken och den speciella doften av höst. Fast jag håller nästan på att glömma det här med höstplantering på uteplatsen. Och i dag är det förstås två månader till Juldagen, jag kom ihåg att stjärnan i granen, en liten bräcklig halmhistoria, gick sönder förra året och då tittade jag ut en ny annorlunda, men tänkte att det är väldigt långt tills den ska användas, så jag avvaktar. Nu insåg jag att det var lika bra att satsa, så nu så ska den vara på väg till mig.

Och jag ringde banken och fick omedelbart tala med en väldigt rar bankkvinna, som f ö hjälpte svärmor med hennes bankgrejor när det behövdes, och jag har rentav känt hennes föräldrar, fördelen med att bo på ett litet ställe. Hur som, jag frågade om det här med mobilt bankid, och man ska mycket väl kunna ha båda i samma mobil, väldigt underlättande. Men jag ber Äldste hjälpa mig, så jag inte gör fel ändå.

Och jag ville inte alls gå upp i morse, jag minns att min sista dröm var att jag letade efter en bit chokladtårta, som hade försvunnit. Det var en sort, som jag inte bakat på länge, en sorts kronans kaka som botten och så chokladglasyr över. Som jag minns den var det gott. Kanske gör jag deg till skurna pepparkakor i eftermiddag.