Det är ju lätt att kunna hitta åtminstone ungefär vad som hänt i livet, när man skriver som jag. Nyss tittade jag fem år bakåt i tiden, bl a för att jag häromdagen gick in på hemsidan till platsen vi åkte till för snart fem år sedan. Det var så där betagande vackert på engelskt vis, gröna gräsmattor och allt. Så klart att jag också minns hur väldigt mycket det regnade på lördagen (England jomenvisst) när vi var ute och gick till en närbelägen kyrka, S Giles hette den förstås, eftersom S Giles var beskyddare för dom sjuka som inte fick gå ända fram till pilgrimsmålet. Jag är så tacksam att jag gjorde dom här resorna även om det just nu känns så avlägset.

Självklart förstår jag att tiden går, jag (och alla andra) blir äldre, och det känns tjatigt, men jag försöker förstå själv. Så den här pandemin, som ju förvisso inte alls är över, nog medförde den trista konsekvenser även om man nu inte drabbades av covid eller luktbortfall eller så. Men bortfallet av två Påskar, en Jul och två sommarvistelser, att kyrkogången föll bort i olika omgångar, att det var så svårt att möta nära och kära, att avlastningen ställdes in, att vi satt här så isolerade, nog gjorde det något med oss. Nu känner jag mig lite socialt utmattad, eller hur jag ska säga, jag är liksom inte på banan som förut. Jag handlar rätt sent på kvällen där på tisdagarna, hela veckans behov, jag går nästan inte alls in i affärer. Det är näthandel som gäller, och det är en detalj, jag vet. Och jag känner mig liksom osynlig, jag finns inte riktigt.

Och jag inser ändå att jag har en privilegierad situation, jag har rutiner som bär på olika sätt, främst förstås det här att be Psaltaren fyra gånger om dagen. På kvällen gör jag det tillsammans med maken, men dom andra tre gånger är en del av det nätverk i tiden som håller mig uppe. Texterna är ju gamla, många har bett orden före mig, ord av förtvivlan, övergivenhet, tacksamhet och glädje, allt finns där. Och på morgonen står jag där och ber för människor som på olika sätt är en del av mitt liv (jo då, självklart människor på nätet också), människor jag håller av och också en del jag inte förstår mig på, världen kommer hit till mig. Det gör mig mindre begränsad, jag ser ett större sammanhang tydligare då. Men det gjorde jag innan karantänen också.