Jag förstår ju att ingen kan besvara den för mig, -‘när har man gjort tillräckligt? Finns den gränsen?’. Jag minns ju den där tiden när maken blivit sjuk och låg inlagd, först på avdelning och sen på rehab och jag åkte dit varenda dag, 55 km enkel resa, för att ge honom en känsla av att jag fanns där för honom, men också för att kunna följa hans framsteg och hur man jobbade med honom. Ganska fort sa mina stöttepelare att det där håller inte, du måste vara hemma åtminstone en dag i veckan, annars håller du inte. Jag tror, så här långt efteråt, att dom hade rätt. Det är väldigt svårt att själv kunna se vad som är rimligt, var gränsen går för vad man orkar, var man behöver egen rehabilitering i en svår situation. Och numer har jag ingen som drar den där gränsen, som jag inte ser och förstår själv. Jag tror ju att jag vet bäst själv, jag tror att jag borde orka mer än jag gör. Det finns ju så många människor som lever under förfärliga omständigheter och inte har något val alls, varför ska jag få någon hjälp av någon?