Det är förstås olika och beror på så många olika faktorer. Inte vet jag varför jag är som jag är, men jag kan bara konstatera att det här är så jobbigt för mig. Jag hade velat, jag tänkte att jag lovat, att klara det här med maken alldeles själv. Eller nästan själv. Det där nästan är den svåra gränsdragningen. Nån gång i början av den här resan hade vi ju kontakt med olika samhällsfunktioner, det som slutade med att man från samhällets sida skulle bedöma vilket hjälpbehov maken hade. Det landade, efter vårt överklagande, i att han har behov av 18,63 timmars hjälp per vecka. Nu var det ju ett antal år sen, och hans behov har möjligen inte blivit mindre. Men jag kan konstatera att behov av handikapparkering har han inte, enligt samhällets bedömning. Så jag är väl lite dum, som inte förstår någonting. Och det här med avlastningen ska bedömas av en handläggare, i princip en gång/år, fast det fungerar ju inte. Delvis beroende på att handläggarna byts ut oftare än träden fäller löv s a s, så någon kontinuitet blir det inte. Och nu har vi ju haft pandemin också. Det är trots allt jag som har allt ansvar ändå. Förstås. Och tanken att släppa en del av ansvaret till någon sorts sektor, som hittills inte velat/kunnat ta ansvar alls, känns inte alls stabilt oavsett hur trött jag själv är. Jag vet inte alls. Här gäller det att torka tårar, oavsett om man har handskar eller inte.