Svärdottern ringde. Hon har pratat med läkaren om situationen hos oss, på mitt/vårt uppdrag förstås, och läkaren kommer att ringa också. En av makens smärtstillande, som inte verkar ha gett särskilt mycket effekt, ska på sikt fasas ut, vilket är en långvarig och rätt komplicerad process. Jag vill minnas att det tog tre veckor att fasa in. Kanske ska man testa smärtstillande plåster i stället för citodonpreparaten, som han ju ätit länge. Och sen, vilket för mig är tankemässigt jobbigt, att ta en diskussion med biståndshandläggare om ev hjälp med duschandet av maken. Svärdottern tar kontakt med biståndshandläggaren eftersom jag är så extremt dålig på sånt. Och jag vill verkligen inte vara till besvär för någon, inklusive svärdottern som säger att jag verkligen inte ska se det så, hon ser det inte som ett påhäng att hjälpa mig. Men det är ändå jobbigt för mig att släppa kontroll. Jag kan inte det här så bra.