torsdag, 21 oktober, 2021


Det är förstås olika och beror på så många olika faktorer. Inte vet jag varför jag är som jag är, men jag kan bara konstatera att det här är så jobbigt för mig. Jag hade velat, jag tänkte att jag lovat, att klara det här med maken alldeles själv. Eller nästan själv. Det där nästan är den svåra gränsdragningen. Nån gång i början av den här resan hade vi ju kontakt med olika samhällsfunktioner, det som slutade med att man från samhällets sida skulle bedöma vilket hjälpbehov maken hade. Det landade, efter vårt överklagande, i att han har behov av 18,63 timmars hjälp per vecka. Nu var det ju ett antal år sen, och hans behov har möjligen inte blivit mindre. Men jag kan konstatera att behov av handikapparkering har han inte, enligt samhällets bedömning. Så jag är väl lite dum, som inte förstår någonting. Och det här med avlastningen ska bedömas av en handläggare, i princip en gång/år, fast det fungerar ju inte. Delvis beroende på att handläggarna byts ut oftare än träden fäller löv s a s, så någon kontinuitet blir det inte. Och nu har vi ju haft pandemin också. Det är trots allt jag som har allt ansvar ändå. Förstås. Och tanken att släppa en del av ansvaret till någon sorts sektor, som hittills inte velat/kunnat ta ansvar alls, känns inte alls stabilt oavsett hur trött jag själv är. Jag vet inte alls. Här gäller det att torka tårar, oavsett om man har handskar eller inte.

Svärdottern ringde. Hon har pratat med läkaren om situationen hos oss, på mitt/vårt uppdrag förstås, och läkaren kommer att ringa också. En av makens smärtstillande, som inte verkar ha gett särskilt mycket effekt, ska på sikt fasas ut, vilket är en långvarig och rätt komplicerad process. Jag vill minnas att det tog tre veckor att fasa in. Kanske ska man testa smärtstillande plåster i stället för citodonpreparaten, som han ju ätit länge. Och sen, vilket för mig är tankemässigt jobbigt, att ta en diskussion med biståndshandläggare om ev hjälp med duschandet av maken. Svärdottern tar kontakt med biståndshandläggaren eftersom jag är så extremt dålig på sånt. Och jag vill verkligen inte vara till besvär för någon, inklusive svärdottern som säger att jag verkligen inte ska se det så, hon ser det inte som ett påhäng att hjälpa mig. Men det är ändå jobbigt för mig att släppa kontroll. Jag kan inte det här så bra.

Eftersom det bara är tio dagar kvar tills det är dags att ställa om klockan igen, så blir det mörkare ändå på eftermiddagarna förstås. Jag vet att man ska tända ljus och dricka té och så, men jag dricker té året om, så det har inte så värst mycket extratröst för min del. Och jag såg att UnderbaraClara bakade chokladscones och det är säkert trevligt, men jag har inte ett hekto extra choklad hemma, så där att bara göra scones av. På eftermiddagen här blev det en kort stund med sol, men inte hann jag ut på promenad eller för den delen att plantera blommor på gravarna heller innan det började regna igen. Jag hoppas på morgondagens eftermiddag. Just i dag lade jag mig på vår blommiga soffa och vilade lite innan jag drog fram dammsugaren till sovrummet.

I går tittade jag på Bondgård mitt i stan, eller vad det nu hette. Det ska bli intressant att se hur det går, kunskaperna är väldigt begränsade hos deltagarna. Jag hade möjligen känt mig lite osäker att lämna djur hos dom bara så där, men jag antar att det finns någon sorts backup bakom kameran, som vi inte ser.

Och i går hade jag tydligen lyckats trycka fel på diskmaskinen, så jag tänkte att jag skulle kolla så det blev rätt i dag. Man gör det ju så rutinmässigt att man=jag inte egentligen tänker på hur man gör. Vi har en pärm som tillhör lägenheten med beskrivningar och jag letade bakom fliken för diskmaskin, och det såg jättekonstigt ut. Jomenvisst, manualen tillhörde Elektrolux 310 och vi har Cylinda 310. Fast på nätet kan man leta upp manualen ändå. Så nu blev det väl rätt.

Vi kom ju upp lite sent, men det är inte så ovanligt. Sen kom ett sms att eon ska byta vår mätare, och det hade man annonserat på tidigare, men nu var det dags, om en timme skulle man släcka ner en halvtimme. Ok, jag kokade upp vatten och hällde i en termos, man vet aldrig. Sen var nätet helsegt och ville inte alls, så jag satte mig och stickade. Sen när jag tittade ut genom ytterdörren såg jag en blixt mellan molnen och så ett jättemuller på det. Och en kvart senare än utlovat släcktes lyset. Efter fem minuter kom det tillbaka, fast inte i hela lägenheten. Och slocknade igen. Då hade jag hunnit få ett sms om skålen jag skickade efter i tisdags kväll, så jag gick ut i regnet och hämtade den. Det regnade så enormt att jag blev helt blöt om strumporna på ovansidan där skorna inte täckte. Nå ja, skålen var bra, när jag sen kom hem med den blöta kartongen. Och då hade vi fått tillbaka strömmen igen.