tisdag, 19 oktober, 2021


Det är alltid en lättnad på tisdagskvällen, då finns det minst en veckas mat hemma. Men den här högra armen känns, om man säger så. Det är nog inte läge att sova på höger sida i natt, men ingen feber eller så. Och jag har haft kontakt med stackars Yngste, som alltså råkade ut för två timmars försening med flyget, så han var framme väldigt sent. Nog är det ändå rätt märkligt att han kunde sitta hemma hos oss och köpa biljett till fotbollsmatch och eventuellt se Zlatan i aktion. En del saker fungerar häpnadsväckande nog som före pandemin.

Den här flyende tiden visar sig på olika sätt, nyss klagade jag över min pepparkvarn och nu har min enkla beredningsskål visat tecken på att ge upp, en spricka i övre kanten. Jag tittade på skålar på maxi, men dom som fanns där var fem liters, och det är lite mycket. Men då är det ju bara att gå in på nätet och skicka efter det man vill ha. Det hade förmodligen inte varit lika självklart före pandemin.

Så fort man går utanför dörren, ibland innanför också iofs, så är osäkerheten där. Dom två förra sprutorna märkte vi inte någon av oss, den första tänkte jag att det gjorde lite ont i armen tills jag kom på att jag fått i sprutan i höger och att det var vänster som gjorde ont. Maken märkte inte själva sprutan i dag och känner inte något än iaf, jag kände när hon stack den här gången, typ i en muskel eller nånting, och den här gången känns det mer påtagligt nu efter fem timmar, men jag hoppas det räcker så här. Jag har skrivit matlistan och den tillhörande handelslistan och tänker ordna den i kväll. För säkerhets skull har jag piggat upp mig med en mugg kaffe och jag tog min lilla promenad nu på eftermiddagen eftersom förmiddagen var fylld av vaccin och glasögon. Jag är tacksam för det här med promenaderna, att jag kan vara avslappnad inför det här att jag inte går trekvart längre, som jag gjorde innan maken blev sjuk. Nu har jag hållit i den här lite begränsade vanan i nästan en månad.

Nu har vi varit på tredje vaccinationen. Maken räknades ju som drop in, så det tog en liten stund att registrera honom, men sen gick det smidigt. Vi fick sitta i små bås och sen fick maken låna en rullstol till stolarna där vi skulle vänta och sen kunde vi rulla ut den till bilen och den snälla människan kom rentav och hämtade stolen där, så allt gick väldigt raskt. Sen hade jag tagit med makens senaste glasögon och vi åkte till optikern, där det fanns en parkeringsficka precis utanför dörren och den servicesinnade kvinnan där inne hjälpte oss snabbt. Maken hade mycket synpunkter på både det ena och det andra, men hur som kom vi ut i bilen igen och hem, även om han klagade på mitt vägval. Suck. Men om en timme äter vi cannelloni, det blir bra.