fredag, 15 oktober, 2021


Visserligen bara en kort stund, men tydligen hann Yngste sms:a mig var han var med tåget just då och när jag sen vaknade trodde jag att sms:et var helt i nutid och trodde alltså att han på något sätt tagit ett senare tåg, för det stämde inte. Men det var bara jag, det var lugnt. Han kom den överenskomna tiden, vi åt laxpaj och så har vi pratat. Sen visade det sig att han sett den där Sigurd Lewerentz utställningen, som jag verkligen velat se, och han tycket det var totalt överreklamerat. Inte ens när jag visade en uppsättning bilder från St Petri i Klippan, så förstod han att detta var makalöst. Jag medger iofs att det är en lokal, som det är väldigt svårt att få en uppfattning om med enbart bilder. Och toaletten, som jag tycker är så fin, tyckte han bara var underlig. Vi fnissade hjärtligt åt alltihop.

Sen kan jag bara hoppas att morgondagen blir bra. Yngste ska, efter besöket här, åka till Portugal och upptäckte nyss att han kunde boka biljetter till fotbollsmatch med Milan, kanske rentav Zlatan. Världen är märklig igen.

i allt matlagandet. Tvåan skickade ett sms för att fråga när jag tänkt mig, och jag passade på att sms:a svärdottern också. Jag var kanske inte helt hundra på att Äldste kommit ihåg att prata med henne, han själv och äldsta sondottern ska tydligen vara på nån sorts orienteringsträningsjox. Man kan säga att just där är det iaf inte mina gener som slår till. Och Tvåan hade förstås nån sorts kakor på gång, som hon tar med, rara hon.

Jag tänkte med den här pausen att det kunde vara läge för en liten eftermiddagspromenad. Det blev ingen under den hektiska förmiddagen. Jag hann inte mer än tänka tanken, så hällregnade det. Flexibel som jag är, så tog jag ner extrasängen från vinden då, och när det var klart sken solen. Och, fantastiskt nog, sken den hela min lilla korta promenad. Jag går inte särskilt fort, men jag tänker nu att jag kanske ska utöka sträckan lite nästa vecka, fortfarande en kort promenad visserligen. Det är rätt härligt att komma ut. Hur länge jag anser att vädret och underlaget är rimligt får vi väl se.

Det känns så iaf. Dom vanliga rutinerna, dvs maken är duschad, tvätten är nästan klar, jo så långt inget konstigt. Men jag har marinerat ett halvt kilo gröna bönor, gjort en chokladtårta och kycklinggrytan till i morgon är nästan klar. Maken och jag tar en enkel macka snart, för jag ska förbereda laxpajen vi ska äta när Yngste kommer i kväll. Och så är det en äppelkaka som ska bakas också, svenska äpplen gjorde mig inspirerad i affären senast. Jag är liksom inte van längre att kavla upp ärmarna och duka upp för fler än maken och mig, ja en eller kanske två till klarar jag väl rätt raskt, men det blir skillnad ner mer saker ska organiseras. I går var jag rätt tacksam, för i måndags (kanske) kom jag på att jag kunde skicka efter en morgonrock till maken att ha vid frukosten nu när det blir kallare, och minsann – igår låg den i postfacket. Fast jag googlade ju runt ett tag och det betyder att algoritmerna jobbar på, så på fb dyker hela tiden upp en reklam från Pelle Vävare, ett tjusigt par i makens och min ålder som sitter efter ett dopp ute, i sina snygga frottérockar och dricker kaffe. Och jag blir så oresonligt ledsen, aldrig att vi kom att ens vara i närheten av att göra det.