torsdag, 14 oktober, 2021


Det finns ju olika tv-serier där folk vill skaffa sommarhem i varmare klimat, varmare än England är det vad som gäller i regel. Så här på eftermiddagen satt jag och tittade, paren är ofta lite gnälliga, det är ju mycket pengar förstås, men ofta har dom nog inte riktigt ens tänkt igenom sina prioriteringar. Vi satt där alltså, och någon klagade på en väg som lät för mycket, och jag tänkte att det är klart att det blir besvärligt med dessa utryckningsfordon. Dom lät faktiskt mer och mer och det gick upp för mig att utryckningsfordonen nog var live i min närhet, ganska nära rentav. Jag tittade ut genom fönstret och såg att blåljusen fladdrade i ett fönster på stationen, folk i reflexvästar sprang runt. Fler reflexvästar dök upp. Ambulansen kom. Ett av utryckningsfordonen åkte med blåljusen på söderut på gatan bredvid oss. Då började jag gissa vad som hänt. Jo då. Någon har kommit i vägen för ett X2000.

Och jag tänker att någonstans är det någon som inte kommer fram till någon som kanske väntar, någon som får öppna sin dörr och utanför står troligen två personer och den ena säger – ‘jag beklagar, men jag har ett tråkigt besked’, och livet blir förstås förändrat för lång tid där och då. Fast det kan förstås ta tid innan dom där i reflexvästar kan vara säkra på vem som ska kontaktas, också en effekt av närkontakt med tåg.

Jag bakar ju nästan alltid två olika sorter, en grahamslimpa i form som man rör ihop och så får den stå 1,5 timme innan man sätter in den i ugnen, och så är det den andra sorten, arvet efter makens mormor. Den tar lite längre tid eftersom den först jäser minst fyra timmar, men nu är dom i ugnen ändå. För det mesta bakar jag inte två dagar i rad, men eftersom det kan bli lite tätt om tid här i helgen, så tyckte jag det var bäst så här.

Sen bläddrade jag i tidningen och såg en bild av någon jag träffade oftare för länge sen. Numer är det snarast Äldste, som träffar X och han är inte särskilt glad över det, kan man säga. Men i söndags fick jag syn på X i kyrkan och det var alltså länge sen vi sågs live, jag var nog rätt irriterad den gången, för jag tyckte – rätt eller fel – att X hade betett sig fegt mot mig. Och nu där i söndags, så tänkte jag att jag behövde kanske inte kasta mig fram och vara väldigt hjärtlig utan det räckte nog med ett allmänt – numer på avstånd, tack pandemin – hälsande. Men plötsligt gick det upp för mig att X verkligen inte alls hade för avsikt att hälsa på mig, eller ens se att jag var där (och jo, det gick nog inte att undgå att se maken och mig). Så kan det också vara.

Det duggade lite försiktigt när jag var ute nyss. Jag gick inte den vanliga promenaden utan gick och köpte två biskvier, vita, till vårt kaffe sen. Det är min dopdag och då får man väl fira. Sen gick jag in på systemet också. Jag vill ju alltid ha marginal och nyss såg jag att i sherryflaskan var det mindre än hälften kvar. Det är liksom tillsats i såser av olika slag, så där vill jag vara beredd.

Några stackars optimistiska människor har med lite ojämna mellanrum ett stånd på torget här, där dom säljer munkar. När jag gick förbi såg jag alla dessa munkar med olika sorters glasyr upplagda under glasdisken. Jag hoppas det går bra för dom, jag är inte alls lockad. Och churros, som det står att dom också säljer, vet jag inte ens vad det är, men jag ska googla. Man kan ju inte leva sitt liv i okunnighetens mörker.