Man=jag har blivit det av allt det här eremitandet. Hur som, maken hade bestämt att vi skulle delta i ett socialt sammanhang på förmiddagen, sex mil bort. Det kom lite regn, när vi skulle in i bilen, dvs sen vräkte det ner ideligen. Och vägen, som byggs om, var betydligt mer kaotisk den här gången, det tog mer tid än jag trott. Och när vi kom fram till lokalen, så höll man just på och renoverade nånting, så där så husfasaden var inklädd i byggnadsställningar och det stod fyra hantverkarbilar av olika slag och blockerade ingången. OK, jag körde så nära dörren jag kunde mitt ibland alla bilarna, lämnade motorn på och hjälpte in maken till en stol med armstöd, som fanns rätt nära dörren. Sen raskt ut och backa nerför uppfarten med alla hantverkarna och bort till parkeringen, som fanns en rejäl bit bort. Jag skyndade mig tillbaka i regnet, snabbt in på toa dessutom, och så hjälpa maken av med regnjackan och sen kunde vi närma oss lokalen där dom andra satt. Jag lyckades lösgöra en stol av en bra sort till maken. Så småningom var det nån som höll ett anförande, som jag tyvärr tyckte var rätt tråkigt, och sen fick vi mat. Trevligt och bra. Och då hade solen kommit fram, ännu bättre. När det hela var slut hade man flyttat om bilarna utanför, så det var ännu knepigare för maken att komma in i bilen, som jag hämtade. Men det gick. Och sen tog vi oss en liten utflyktstur till mer centrala delar, så maken fick se lite nytt.

Jag är rätt lättad att vara hemma igen, kan jag säga.