I morse, och ganska länge, var det dimma av den lite mindre heltäckande sorten, dvs man såg nästan klart till trädtopparna och sen började dimman. Och jag tappade det totalt redan innan kyrkan. Det där jag tjatar om, att jag försöker få till någon sorts tidsplan innan vi ska iväg. Ibland går det, ibland går det inte alls. När man hade treåringar kunde det också gå totalt åt skogen, ungefär så. Jag säger – ‘ja, nu har du tjugo minuter på dig i badrummet’, men det har ingen effekt alls. Maken tycker bara jag är underlig, han behöver mer tid på sig. Och jag säger att den tiden inte finns om vi ska hinna innan gudstjänsten börjar. Så i dag var vi väldigt sena, så där så att vi lagom hann öppna dörren till bänken innan klockorna började ringa. Och då hade jag avvärjt ett socialt försök av en bekant också, en sån där som ska börja prata och sen kan gå raskt vidare. Sen såg jag, där jag satt i bänken, att det var något konstigt vitt på makens krycka, men jag brydde mig inte just då. När vi kom tillbaka till bänken efter nattvardsgången såg jag att mina svarta byxor hade väldigt mycket, väldigt synligt vitt klet i trakten av höger knä. Jag hade på något sätt kommit emot makens krycka, som han alltså spillt en massa raklödder på. Det piggade inte heller upp.

Sen åt vi en god middag och jag tog en liten promenad och jag känner mig fortfarande alldeles utslagen, tom inombords, det finns inget kvar. Jag är bara en servicefunktion. Och jag försöker se fram emot kommande helg, tillställning med barnen (inte Äldstas familj då) här på lördagen. Jag ska laga mat förstås och baka nån sorts tårta. Det blir säkert bra, men just nu är det inte bra alls. Fast jag kan lyckligtvis inte bre ut mig mer, för maken ska ha medicin.