fredag, 8 oktober, 2021


efter avlastningen, uppriktigt sagt är det jobbigt. Att gå tillbaka in i den ganska underliga och lätt begränsade värld jag lever i. Visst, jag vet att dom allra flesta människor inte precis har det helhejsan alltid, i dom flesta liv finns det tråkigare stunder och rutiner. Och jag vet också att det finns många som lever med sorger och plågor och svåra sjukdomar, jag vet. Men här och nu är jag. Och jag sitter och är obegripligt och dumt nedslagen. Dessa provresultat, så klart är jag tacksam att maken har bra värden, men lite ironiskt är det att jag fick mitt eget papper alldeles nyss och att han, trots nästan sjutton års sjukdom, har bättre värden på nästan alla punkter än jag. Och den där ganska plågsamma incidenten för fyra veckor sen, den går inte att härleda till någonting, och trots att jag vet att jag låg där på golvet och hade ont i över en halvtimme, så undrar jag nästan själv om det hände ens. Och som så många gånger förut undrar jag nånstans där inne om jag ens har rätt att vara trött och ledsen. Vad jag skulle säga till någon annan? Jag skulle vara väldigt förstående, men nu är det ju mig själv det gäller.

Nu är både makens och min väska uppackad, så nu är det nästan vanlig vardag igen. Jag – eller snarare maken då – hade fått ett brev med resultaten av hans provtagning. Han har alldeles lysande värden på precis allt som man mäter, bättre än jag på det mesta också. Och vi ska kontakta läkaren och rentav sätta ut en medicin, som inte har haft nån särskild effekt på smärtlindringen.

Resan hem var lite speciell, allt gick väldigt bra, men dimman, dimman. Det var väldigt dimmigt när vi åkte till morgonbadet, dvs jag tittade på och höll badkappan där i morse, men sen blev det klart. Fast när jag kommit så där fyra kilometer på hemvägen sänkte sig dimman igen och så där höll det på resten av vägen, då och då strålande vackert och klara höstfärger och sen dimma av typ ärtsoppa.