lördag, 2 oktober, 2021


För mig är det ett projekt, det där att vårda fötterna. Jag har besvär med kraftiga tånaglar, så jag sitter med fötterna i blöt i en liten balja och så hade jag den här veckan klickat hem en rätt robust nagelklippare också, så det gick ändå bättre än vanligt. Nytt, eller iaf annorlunda, nagellack också.

Sen är klart att jag som vanligt läste Karin Tunbergs kolumn i SvD, det här om att man visst kan fundera över det här, som sägs ibland att ’70 är det nya 50′. Om jag förstod henne rätt, så tyckte hon nog att man kan få ha den ålder man nu har. Hon jämförde när hon fyllde 50, bröstcancer, pappan dog och skilsmässa. Och inte får man dö från sin 14-åring. Och nu då, tjugo år senare, så kan hon cykla uppför backar, leka med barnbarnen och har en ny kärlek. Livet är fint. Som så många gånger så är det någon som berättar om svårigheter som är övervunna, livet leker nu, det är bara att knoga på. Eller hur det nu är. Jag vet inte. Jag tänker att när jag fyllde 50, så var mitt liv rätt hektiskt på många sätt, men inte kunde jag då föreställa mig att så få år återstod av ett ‘vanligt’ liv, att jag skulle få ställa om till ett vårdande som jag inte var särskilt förberedd på, och min 14-åring fick se sin pappa förändras helt, pappa dog inte, men han kunde inte längre bära någon på sina axlar. Det var morgonnöjet när dom kom ner till frukost, det gör lite ont att minnas det glada högljudda där i trappan, men jag är tacksam att jag minns det förstås. Men inte lyser mitt liv med klar låga alls, det är snarare som när man skruvar ner veken i en fotogenlampa.

Tyvärr upptäckte jag att det väldigt långa skosnöret tydligen tagit slut, jag får väl kolla på maxi på tisdag. Sen ska det träs också förstås.

Och just där ringde man och ville kolla larmet igen. Hon som ringde hade väldigt svårt att förstå vad jag sa, och att man kollat det för ett par dagar sen gick henne nog totalt förbi. Det är väl inte hennes fel, men rutinerna är usla. Men promenaden nyss var rätt fin, inget regn, milt ute, tydlig höst. Och nyss upptäckte jag att jag glömt svänga bladet på almanackan, det visade sig vara Uppsala domkyrka, så fint. Det var inte så förfärligt många år som Uppsala var hemma, men det är ändå något särskilt. Att Äldsta bor där numer är förstås roligt. När vi för många år sen pratade om det här med boende efter makens pensionering, så ville han ta över morbrödernas hus. Det ville inte jag, jag såg framför mig det där som Äldste sliter med, köket som var totalt ofunktionellt, badrummet som behövde byggas om, kakelugnarna, taken, isoleringen, fönstren, you name it, men maken såg bara hur vackert det var. Och jag ställde mig i lägenhetskö i Uppsala. Nu blev det ju inte så.