Man får väl acceptera det, även om det tar emot. När jag flyttade till eget boende i Uppsala köpte jag mig en liten kastrull (sedan länge skrotad) och en pepparkvarn, en liten i furu. Sen har jag sett Mat-Tina stå och vrida på sin mormors gigantiska pepparkvarn, åtminstone sa hon att det var hennes mormors, men det kan jag bara säga att den jag har haft i alla år kommer inte att gå vidare till något av barnbarnen. Den kommer sannolikt inte ens att klara sig min tid ut. För nån månad sen såg jag att det hade lossnat en stor flisa, snarare bit, längst ner, men jag tänkte att det påverkar väl inte funktionen. Men det kanske är så att det var ett tecken på lite materialutmattning i största allmänhet, för den börjar kännas ostadig när jag vrider på den. Men så mycket mat jag lagat med den, ibland i kladdiga händer, och så många gånger jag har fått fylla på för att det tagit slut mitt i. Nå ja, för nu rätt många år sen köpte jag en i akryl i Göteborg av alla ställen, och den har jag inte överanvänt, så nu får den väl ta plats i skåpet.