torsdag, 30 september, 2021


The never ending story. Ja, jag suckar. Det ringde en optimistisk man och ville att vi skulle testa larmet. Jo visst, sa jag, och tryckte på knappen. Och det lät och lät och lät och efter en betydlig tid svarade den gladlynte och jag bekräftade att vi hörde varandra, och sa tydligt – ‘så nu är det klart’. Men det betydde inte alls att han å sin sida slog av knappen, eller hur det går till, för larmgrejen här började låta som den gör när man larmar efter en stund. Och den lät och lät och lät, ännu längre, och jag försökte ringa upp honom som startade det hela, men han var förstås upptagen av annat samtal. Och till slut svarade då den där stackaren som är längst bort i kedjan, och jag förklarade ganska utförligt att vi inte alls larmat, det beror på någon kommunikationsmiss i första ledet. Inte vet jag om han fattade, det verkar vara behov av typ en hjärnkirurg för att få till det. Det måste vara fel, antingen på systemet eller på den info man ger.

När jag tittade på väderappen så var det regn, regn, regn fram till tisdag mitt på dagen. Fast Tvåan ringde när jag bäddade sängen och hjälpte maken på med kläderna och sen gick jag ut. I solen – hela tiden med hörlurarna instoppade, så praktiskt att kunna prata samtidigt som man gör annat. Fast nu är det inte alls sol längre, så jag lyckades tydligen pricka in dom tjugo minuter som det var fint. Sen pratade jag också med Äldsta och jag hann gå till systemet också. Så nu har jag fått luft och motion och social samvaro på avstånd visserligen. Jag tänker att jag kanske ska koka lite rabarbermarmelad sen, den där doften brukar pigga upp också. Med maten blir det förstås ärtsoppa, den goda egenkokta, och så sån där dansk ost på knäckebrödet till.

Sen fick jag i går en bild i fb-flödet, en tre år gammal bild av dom oljetryck maken fick från sin mormors hem. Så det betyder att det var tre år sedan Äldste och jag stod ute på gården där, vi tittade på sädesärlan, som fortfarande var kvar och på den lilla tjurkalven som gick på åkern bredvid. Och sen kom makens kusiner ut på trappan och sa att nu hade dom samlat ihop dom minnessaker dom ville ha. Bra så, vi nickade, dom packade in sig i sin bil och åkte för sista gången därifrån, och Äldste och jag andades bokstavligen ut. Äntligen.