onsdag, 29 september, 2021


Duggregn. Men jag tog god tid på mig för promenaden till vårdcentralen, här skulle inget lämnas åt slumpen. Och jag fick sitta och vänta en stund och så blev det min tur. En sköterskeelev deltog, och gärna det, dom måste ju öva. Sköterskan frågade om min situation och jag berättade, hon var bra. Och sen provtog eleven och för säkerhets skull tog proffset också och kom till precis samma resultat, 135/80, och det var en lättnad. Hos läkaren för två veckor sen minns jag bara det övre och det var 160, inte så bra. Nu känner jag mig lättad. Det är klart att jag måste fortsätta med dom små promenaderna och ingen rökning, tänker jag, jag tog inte upp någondera, men jag får göra så gott jag kan. Sen läste jag att man stänger av vägen jag ska åka till det där EKG-mätandet, så alla ska ta längre tid på sig. Lite lättare sagt än gjort i mitt fall, men jag ger väl inte upp. Och jag kom ihåg att ta av mig dom blå plasttossorna innan jag gick ut. Alltid något.

Det duggade lite när jag skulle börja min korta promenad, men jag tog regnjackan och pratade med Äldsta under hennes – soliga! – promenad. Och nu regnar det mer ordentligt, men jag är hemma under tak.

Så här års brukade vi ju före pandemin åka bort en helg och träffa vänner. Dom andra träffas helgen som kommer, men vi är hemma. Det är en kombination av att vi f n inte så gärna sover borta och att maken rör sig betydligt sämre. Dessutom är stället man ska vara på inte särskilt anpassat för makens förflyttningar, inte ens när vi senaste var där för tretton år sen gick det särskilt enkelt. Sen är det förstås olika hur mycket förståelse andra kan visa upp. För ganska exakt sex och ett halvt år sen träffade vi också vännerna och efter något föredrag stod maken där och pratade entusiastiskt med dom två, som utom vi, var dom enda kvar i lokalen. Alla andra hade skyndat sig till kyrkan i närheten och jag försökte mana på maken. Då säger den ena av makens samtalspartner – ‘men du förstår väl att maken behöver lite social samvaro?’. Jo då, men jag visste också att den som sa det raskt kunde ta på sig sin jacka och på relativt lätta fötter gå uppför den lilla backen, som en frisk person knappt märkte, men som var ett betydligt hinder för maken. Sen kom ett kortare flackt parti och sen övergick vägen i en ny liten uppförssträcka, den biten lagd med dekorativa oregelbundna kalkstenar med gräs mellan. Sen var man framme vid dom fyra trappstegen in i kyrkan, maken valde den varianten, det fanns också en handikappingång med svängd ramp, men då måste man gå ytterligare en bit på den oregelbundna kalkstenen och dessutom fanns inget räcke till höger, så maken tenderade hela tiden att sätta sin käpp i den mjuka rabatten vid sidan. Och sen skulle man forcera vapenhuset, där – om man hade tur – dörren in till kyrkorummet var öppen. Väl inne i kyrkan gällde det att hitta en bänk, som maken kunde ta sig in i relativt enkelt, alltså på höger sida där ingen satt längst ut. Sen kunde maken sätta sig, jag kunde hantera käppen så den inte ramlade, och sen skulle psalmboken (som jag snappat åt mig i farten där) slås upp, för dom andra hade mest troligt hunnit börja sjunga första psalmen, och så skulle bönboken slås upp på rätt ställe och maken skulle vara klar på var han hade kollekten också. Sen kunde jag leta upp nånstans att sitta, och psalmboken och bönboken och en halv sekunds egen bön kanske. Så jo då, han behöver social samvaro men det behövs omtanke också, inte bara från min sida. Och jo, jag förstår att det är svårt att förstå och se komplexiteten i hans tillvaro, men jag hade klarat mig betydligt bättre utan den där mästrande repliken, jag minns den ju fortfarande. Och den präglar mig, så jag tittar mig hela tiden omkring med förväntan om just den reaktionen från omgivningen. Jag borde göra mer alltså.