söndag, 26 september, 2021


Nog känns det lite osäkert ändå. Jag tror inte att jag på länge kommer att vara tillbaka i någon sorts ‘normalläge’, att undvika folk, att ta ett steg tillbaka i dom flesta sammanhang jag hamnar i – det känns som att det nu snarare är det normala. Jag vet verkligen inte. Dessutom finns det ju så många andra åkommor, som man inte vill dra på sig, vinterkräksjuka och allt möjligt, som tydligen varit betydligt mer sällsynt under karantänen. Och det sociala livet har nästan försvunnit förstås. Så konstigt det blev med allting. Jag är nog lite dämpad av det här, på samma gång som jag tänker att om två månader är det dags att ta fram adventsstaken så undrar jag varenda kväll, när jag ligger där i sängen och väntar på att somna (och det tar tid) hur natten blir, kommer jag att klara mig tills morgonen kommer? Jag vet att det där är onödiga tankar, lätt tvångsmässiga dessutom, och någon gång kommer den, den sista kvällen. Det sliter en del. Jag är inte bekymrad av själva faktum, men det är mer en allmän oro.

Vi var ute i god tid till kyrkan i dag och det kändes skönt att inte ha stressen totalt i halsen. Och jag kom ihåg att ta fram söndagsmiddagen innan vi åkte i väg. Det är en sån lättnad med ljuset ute även om jag vet att det blir mindre av den varan för varje dag. Efter maten knöt jag ihop soppåsarna och tog med mig ner, samtidigt som jag tog dagens promenad. För min egen del skulle jag väl kunna sitta stilla i lägenheten hela tiden, men jag inser ändå att det inte är bra, så nu har jag kopplat på promenerandet igen. Och hälsosamheten vet nästan inga gränser, jag har inte rökt mina stackars cigariller sen i går kväll. Vi får väl se hur det blir med det. När jag väntade Yngste och sen ammade honom, så höll jag ju upp ett och ett halvt år. Utan nikotintuggummi.