onsdag, 22 september, 2021


Jag somnade i fåtöljen på eftermiddagen. Den, för våra förhållanden, tidiga morgonen tog ut sin rätt s a s. Det tar minst en och en halv timme från det att jag kliver ur sängen tills maken är påklädd för dagen, och sen ska man ju transportera sig också. Jag var rädd att inte hinna, men det gick bra. Sen är det ju lite konstigt när man sitter där i undersökningen. Maken har tydligt för mycket vätska i kroppen, det såg hon, och det ser jag också. Sen undrade hon vad vi gör socialt eller så, och ja, vi gör inte så mycket. Vi gjorde inte så mycket före pandemin heller i ärlighetens namn, maken är rätt nöjd utan särskilt mycket socialt liv, och med pandemin försvann ju nästan allt. När vi satt där och väntade på ekg och provtagningen, så kändes det plötsligt så väldigt sorgligt alltihop, jag hade all möda i världen att hålla ihop mig. Hon frågade också hur vi har det med sjukgymnastik. Ja, kära nån, när maken alldeles i början av sitt strokeliv låg inne på rehab, så var det lyckligtvis en jättebra sjukgymnast, som jobbade mycket med honom. Han kunde ju inte gå från början, och hon var stenhård och tränade målmedvetet, tacksam för det. Sen när han kom hem fick vi nån sorts kommunal sjukgymnast, men det var tidsbegränsat. När det var slut fick vi veta att man kunde visst komma till lokalen och öva vidare, men man kunde inte boka tid. Så vi var där ett par gånger, men det var fullt när vi kom dit. Så visst, nog skulle maken behöva nån sorts träning, men det finns inte för den kategori, som inte blir jättemycket bättre eller som lever så pass länge som maken gjort. Det här gjorde mig också sorgsen. Hon frågade om vi haft kontakt med biståndshandläggare, och nej, inte på länge. Det finns inte så mycket man kan bidra med, faktiskt.

Helt kortfattat kan jag konstatera att vi kom iväg till v-centralen. Sen är det inte enkelt att ta sig in där, men det gick också, och jag betalade och sen satt vi och väntade i en dryg halvtimme. Sen fick maken långsamt ta sig till undersökningsrummet och vi fick prata om hur det är. Det är inte underlättande att maken hela tiden säger – ‘jo man det går så bra, jag är så tacksam att min fru hjälper mig’. Läkaren sa att det är bra att han är tacksam, men just här med henne är tanken att han ska berätta vad som inte är bra, klaga lite. Så vi diskuterade hans smärtstillande, som inte fungerar så värst, och så nätternas problem. Blodtrycket var utmärkt (bättre än mitt) och sen kom man in och tog ett EKG och en rask kvinna tog alla dessa blodprover, så får vi se vad dom visar och hur medicinen eventuellt kan ändras eller inte.

Och jag, som får se till att hålla tempot uppe så att allt fungerar, blir rätt trött efteråt. Räkor ligger och tinar och det ska bli lite ris och så en sötsur sås med svamp, paprika, salladslök och zucchini.