torsdag, 16 september, 2021


Inte mycket gjort i dag. Maken kände sig lite frusen i förmiddags och frågade var den där ‘tröjan du stickat’ fanns nånstans. Nu är det en slipover och den är förvisso inte alls klar. Jag stickar på, men än så länge är det ca 30 cm av dom 40, som kroppen ska bestå av. Ja ja, det blir väl klart nån gång.

Det är klart att jag fortfarande funderar över det här att maken blev så totalt utpumpad av det där röstandet i går, att gå in i lokalen och stå där och sen gå tillbaka till bilen. Jag vet inte hur eller om jag kan förbättra det där, maken själv är inte särskilt pushande på att röra sig. Jag har ju förut försökt få honom att ta en minipromenad på vår svalgång, men han vill inte så gärna. Han har ont förstås och kunde möjligen på sikt få mindre ont om han rörde sig en aning mer, men det ser han inte. Och så klart är jag lite (mycket) stressad när jag tänker på det här att ta oss in i vårdcentralen nästa onsdag. Jag får förstås stanna till utanför ytterdörren, hjälpa maken in till en stol i första hallen, sen ut och parkera bilen och så tillbaka och hjälpa maken in till receptionen. Sen ska vi ju vänta och sen långsamt ta oss till undersökningsrum, när han blir uppropad. Det är ett projekt. Och jag funderar på det där med vad jag skulle kunna låta bli att göra själv, men jag kommer ingenstans. Jag har ju lovat att hjälpa honom i allt det här. I nöd och lust, som det hette.

Genomgående grått ute, men just i dag känns det bara stillsamt. Vi ska så småningom äta ärtsoppa. När jag vaknade i morse, strax innan larmet, så tänkte jag nästan gå upp, men jag kom av mig och sov en kvart till. Sen var det inte alls lockande att gå upp, men jag lovade mig själv att när jag var påklädd och kammad, så skulle jag få lägga mig en liten stund i den blommiga soffan. Jag gick på den lätte.

Sen ringde Äldste och vi diskuterade remoten en stund (autokorrekt föreslår hela tiden remonten, och det måste väl ändå vara ett betydligt ovanligare ord?) och jag skickade en bild på den befintliga. Han var lite road av att en av hans kamrater i det kommunala har bestämt sig för att ta upp kampen mot planeringschefen, han som vill ha ett signaturhus utanför våra fönster och som tror att man kan bygga ett höghus på mossmark. Fast Äldste fnissade lite över kamraten där, som är mycket stridbar (en väldig underdrift från min sida) och som inte odlat popularitet särskilt energiskt, men Äldste sa – ‘han litar tydligen på mig, så jag ingår väl i en mycket liten skara’.