onsdag, 15 september, 2021


Det var ju i går jag skickade efter strumpor och i dag låg dom i postfacket. Och det var rätt strumpor också, lysande. Så jag är förvånad och nöjd. Sen har maken och jag förtidsröstat i kyrkovalet. Nu innebär ju inte det att man slipper massmedias usla kommentarer inför detta, tyvärr. Ja, jag röstar på en lista som Anders Lindberg anser är högerextrem, bara för att dom inte tycker som A L. Nu brukar jag inte göra det, så hans tankar bekymrar mig inte särskilt. Sen anser jag att om man står högst upp på en lokal lista och genomgående sätter sig i bilen och åker iväg fem minuter innan söndagens gudstjänst börjar, då har man hamnat fel. Aldrig att det skulle fungera i den lokala hockeyklubben. Och så detta moralistiska tjat om att det bara är den egna gruppen som vill ha en ‘öppen’ kyrka. Så vitt jag vet finns det ingen som vill ha en stängd kyrka. Och ingen kyrka som jag har sett har vallgrav med krokodiler runt sig, så det är bara att gå in, om den nu är öppen och inte låst pga rationaliseringar. Maken tog sig långsamt in i lokalerna och ännu mer långsamt ut, men nu är det gjort ändå.

Det blev lite hektiskt när jag kom hem efter handlandet, för Yngste ringde ett titta-på-varandra samtal och det är ju trevligt, men mitt i ringde Äldste på andra telefonen, så då lämnade jag maken och Yngste åt sitt. Jag hade ju rådfrågat Äldste om remoten, men vi kom väl inte till total klarhet, eventuellt tittar han upp i dag. Men Yngste hade varit på Armémuseum och skickade en bild på en modell av I 11, regementet som numer är nerlagt, där maken gjorde lumpen som personalvårdare. Och när man såg kaserngårdarna kom ett minne upp. Dom värnpliktiga bestämde sig för att strejka, dvs alla sjukskrev sig. Den stackars regementsläkaren skulle alltså behöva undersöka en och en för att avgöra ev sjukdomsstatus. Det skulle förstås ta hur lång tid som helst, det var tanken. Nu råkade alla Sveriges militärläkare vara på konferens just då, en bit bort förstås, men dom stoppades in i stora helikoptrar och landade rätt fort på kaserngården, ställde upp och undersökte alla i rekordfart. Dagofficeren sa lättat – ‘hjälpen kommer från ovan, som alltid’.

Natten var ungefär som vanligt, men jag sov längre än jag tänkt i morse. Jag minns en dröm, jag skulle köpa femton nya assietter. Det var svårt att få plats med dom i skåpet.