söndag, 12 september, 2021


Solen skiner i regnet och regnbågen var strålande, bitvis dubbel. Tyvärr tar inte kameran särskilt bra bilder just av det.

Här på eftermiddagen ringde svärdottern. Läkaren frågade mig om jag ville att hon skulle prata lite med svärdottern om vår situation här, och jag tackade för det eftersom jag har extremt svårt att själv ta upp det här, jag vill verkligen inte besvära. Nu vet jag att svärdottern inte ser det så, men för mig är det ändå svårt. Nu hade vi ett samtal om hur det egentligen ser ut, och hon ska hjälpa mig med kontakt med vården för maken. Och sen förklarade hon hur det där med paketerad medicin egentligen fungerar, så vi kommer nog att satsa på det. Sen pratade vi om det är med duschandet och olika aspekter där, hon är lite rädd att det är fysiskt tungt för mig och det är det förstås, men jag känner ändå att jag försöker ett tag till. Sen vill jag också gärna att utredningen av mitt eget trassel ska vara klar, kanske så att jag kan känna att jo men, det är inget större fel på mig, eller också att jag kan acceptera att jag trots allt – jag också – är sjutton år äldre än när maken blev sjuk. Det är konstigt att se tiden gå i att eget liv. Jag läste en artikel om Liv Strömquist i dagens SvD om hennes senaste bok, där hon tar upp kvinnors åldrande, eller åldrande – det handlar om att bli 43 och att känna att man inte ser ut som en persika längre, men principen. Ja ja, man ser ju inte sig själv.

När vi var uppe vid fyra regnade det så kraftigt att jag först undrade över ljudet från stuprören, så högt lät det. När jag gick upp kvart i åtta var det uppehåll, men när det var dags att åka till kyrkan så vräkte det ner igen. Jag hade iofs tagit på maken en jacka över kavajen, men det hjälpte inte särskilt. Den där korta promenaden över trottoaren till den öppna bildörren räckte för att han skulle bli genomblöt. Och insidan av bilen var också plaskvåt. Och jag. Sen skulle vi gå från bilen in i kyrkan, jag drog igen makens jacka och höll paraply över honom, men han var ju redan rätt blöt. Sen hängde jag av oss jackorna och vi satte oss ner och det är en överdrift att påstå att vi torkade upp alls, men det slutade regna när högmässan var slut, så vi kom ut torrskodda ändå, utan att ta på oss regnjackorna, som fortfarande var väldigt blöta. Mitt i allt glömde jag paraplyet, som jag ställt i vapenhuset, men jag kom på det när vi var nästan hemma. Jag hjälpte maken upp till lägenheten och så fick han gå och vila och jag åkte och hämtade paraplyet, som stod kvar precis som jag ställt det.

Nyss satt jag och försökte läsa en artikel, men jag somnade hela tiden, så jag tänkte att det var lika bra att lägga mig på sängen, men jag hann bara sträcka ut mig så satte maken på tv:n. Det var någon kanal med extremt aggressiv reklam, ingen människa kunde vila under det bombardemanget, så jag tog en rulle hushållspapper och gick ner och torkade vatten ur bilen.