Inte helt oväntat, när det blir så varmt så här års. I natt när vi var uppe var det alldeles mjölkvitt ute, och det var det fortfarande när det var dags att gå upp. Sen kom en regnskur och nu är det allmänt fuktigt. Jag har viss medkänsla med Äldste och svärdottern, det är kalas för kompisarna till äldsta sondottern i dag och kanske – vad vet jag – hade dom hoppats på ett utomhuskalas. Nå ja, dom löser det säkert.

Och den där dimman är inte bara utomhus, jag sitter och känner mig mer eller mindre omgiven av dimma. Tankeverksamheten befinner sig definitivt i dimman. Den där osäkra känslan när man inte riktigt vet hur det ser ut längre fram. Än så länge utgår jag förstås från att jag i princip är frisk och rask, möjligen med ett tydligt sömnunderskott. Och jag är rätt bekymrad hur jag ska få till det med den där undersökningen jag skulle få remiss till, vad jag ska kunna ordna för maken under tiden. Det är inte lätt med alla dessa medicintillfällen som ska bevakas. Men just nu är han ren och prydlig och nöjd med att sitta i sin egen fåtölj, som är så mycket bättre än den på avlastningen.