Lite svalare är det förstås, men solen sken och det var en lite oväntad känsla, så jag tog en t-shirt och ett par sommarlångbyxor. Än så länge känns det lagom. Och jag läste Karin Tunbergs krönika i dagens SvD, hur det kan hända att hon möter läsare som säger – ‘ja, dig känner jag utan och innan, för jag har läst dig i så många år’, och jag känner – precis som KT – att det är rätt obetänksamt och lite respektlöst, för självklart redigerar hon sina texter. Vem gör inte det? Inte alla kanske, vad vet jag, men jag vet absolut att jag själv gör det. Då är ändå det jag skriver betydligt mer av dagsbokskaraktär, inte offentligt skrivande. Sen funderade jag på en bekant, inte särskilt nära, som skrev något i en sluten grupp på fb, där vederbörande klagade på att ha blivit illa behandlad för trettio år sedan och nu ville att andra i gruppen skulle ge support. Jag tänker att det är oerhört svårt, nästan omöjligt i ett sånt sammanhang. Sociala medier har många goda sidor (jag råkar väldigt sällan ut för ens att läsa negativa saker), men det finns begränsningar också. Det man kan göra i ett fysiskt möte går ju inte när man enbart skriver. Man kan inte skriva det man skulle vilja säga – ‘har du funderat på medicinsk hjälp? Har du funderat på hur andra kan ha det? När var du tacksam för allt det goda runt dig?’. Det blir så svårt när någon vill ha bekräftelse i något som hände för rätt länge sen. Vi andra var inte där, hade vi varit hade vi kanske hållit med, kanske inte. Och här och nu är det totalt omöjligt, hela situationen är omöjlig. En del av oss är förmodligen lika illa skickade som jag, eller lika benägna att vara brutala (frågorna ovan) och andra vill hjärtans gärna hålla med och vara goda, och ingetdera blir särskilt bra. Och om ingen svarar, så är det ju också omöjligt, för då får ju den frågande en bekräftelse till på att omgivningen är oförstående. Ofta ramlar frågan – ‘har du slutat slå din fru?’ upp.