Jag lyckades att inte blanda ihop dom iaf, ett kilo kycklingfilé till vardera receptet. Och så ärtsoppan, så i dag ska jag frysa in elva middagar. Det kommer dagar när jag är oändligt tacksam för det. Jag är lite missnöjd med kylskåpet, det slår till med arktisk kyla då och då, det kan betyda is i mjölken och det gillar jag inte så särskilt, eller som i dag när en del av kycklingbitarna var lite frusna. Jag ser att färsen, som jag ska göra lasagne och köttfärssås på i morgon eftermiddag, också ser lite fryst ut. Kanske borde jag höra av mig till hyresvärden, jag tror att kyl/frys här kan vara original, så min fasa är att dom ska ge upp totalt. Antagligen drar enheten rätt mycket ström också. Jag vill förstås inte vara till besvär, men jag vill gärna ha fungerande kylskåp, gärna en frys som inte isar igen riktigt så mycket.

På förmiddagen hann jag hämta ut den där svarta bomullskoftan och den cerise toppen jag skickade efter. Numer köper jag ibland andra färger än svart. Fast det är svarta prickar på den.

Väldigt tacksam för det här matlagandet, att det fungerade i dag, men jag får medge att gårdagen lämnat en del mentala spår. Jag vet att den sista dagen kommer för alla, men jag hoppas på mer tid, många gör ju det. För min del hänger det rätt tungt ihop med att jag vill hjälpa maken, utan mig skulle han få ett rätt tråkigt liv. Det är inte det att jag är så himla rolig hela tiden, men vi har nån sorts vanligt liv, något som påminner om hur han haft det innan han blev sjuk. Det finns inte annars.