torsdag, 2 september, 2021


Visserligen fick jag svar på mitt mail till chefen för avlastningen, men det var mer av typen ‘jag hör vad du säger’ och med fortsättningen – och jag bryr mig inte. Den här berömda karantänen, som maken utsätts för, kommer man att behålla under hösten troligen. Att han redan sitter här hemma i karantän minst 48 timmar innan han åker dit spelar tydligen ingen roll alls. Och mina övriga synpunkter kommenterade hon förstås inte alls. Ja, jag är lite irriterad. Det är iofs sällan jag jublar efter kontakter där. Notera att jag är mer återhållen när jag kontaktar, här skriver jag vad jag tycker, men jag anser att jag är fullt begriplig ändå.

Helt plötsligt är det fredag i morgon. Jag tänker mig att klippa maken lite i samband med duschen, alltid är det nåt som ska fixas. Och jag stickar på, jag har tänkt mäta någon av makens befintliga slipovrar (eller vad det heter) för att ha nån sorts uppfattning om hur mycket som behövs.

Jag lyckades att inte blanda ihop dom iaf, ett kilo kycklingfilé till vardera receptet. Och så ärtsoppan, så i dag ska jag frysa in elva middagar. Det kommer dagar när jag är oändligt tacksam för det. Jag är lite missnöjd med kylskåpet, det slår till med arktisk kyla då och då, det kan betyda is i mjölken och det gillar jag inte så särskilt, eller som i dag när en del av kycklingbitarna var lite frusna. Jag ser att färsen, som jag ska göra lasagne och köttfärssås på i morgon eftermiddag, också ser lite fryst ut. Kanske borde jag höra av mig till hyresvärden, jag tror att kyl/frys här kan vara original, så min fasa är att dom ska ge upp totalt. Antagligen drar enheten rätt mycket ström också. Jag vill förstås inte vara till besvär, men jag vill gärna ha fungerande kylskåp, gärna en frys som inte isar igen riktigt så mycket.

På förmiddagen hann jag hämta ut den där svarta bomullskoftan och den cerise toppen jag skickade efter. Numer köper jag ibland andra färger än svart. Fast det är svarta prickar på den.

Väldigt tacksam för det här matlagandet, att det fungerade i dag, men jag får medge att gårdagen lämnat en del mentala spår. Jag vet att den sista dagen kommer för alla, men jag hoppas på mer tid, många gör ju det. För min del hänger det rätt tungt ihop med att jag vill hjälpa maken, utan mig skulle han få ett rätt tråkigt liv. Det är inte det att jag är så himla rolig hela tiden, men vi har nån sorts vanligt liv, något som påminner om hur han haft det innan han blev sjuk. Det finns inte annars.

Ungefär iaf. Den tidiga morgonen hade kunnat vara bättre, maken somnade om och det var bra. Sista timmen innan väckningen sov jag också, så det får väl räcka. Och solen skiner. Nu ska jag röja ur den där konstiga lådan längst ner i svalen, och så ska jag börja koka ärtsoppa.

Sen tillkännagav kommunens högsta politiker i går att det var dags att hoppa av, så att efterträdaren får erfarenhet före nästa val. Det är tydligen så man gör. Och lokaltidningen intervjuade eventuella efterträdare, den ena var så entusiastisk att man nästan kunde se att han hoppade upp och ner, men fick ur sig att man självklart måste ha en ‘gedigen’ process i partiet. Det sa den andre intervjuade också, fast han ville tydligen inte själv, men påstod att ‘vi har en handfull’ som kan bli aktuella. Nej men, en liten kommun som skulle ha ‘en handfull’ beredda att ta det mest maktpåliggande uppdraget? Fast här hemma kommer vi förstås att fästa oss vid uttrycket ‘en gedigen process’. Det är förstås svårt att inte tala i klyschor, när man blir intervjuad, men ändå.