Där stod jag och lagade mat tjugo i ett och plötsligt mådde jag inte alls bra. Jag var tvungen att sätta mig med huvudet mellan knäna och det var rätt skakigt. Mitt enda mål var att lyckas laga klart den där äggsåsen och att få upp maken ur sängen, där han vilade. Och jag ställde fram maten på bordet, långsamt, och fick upp maken ur sängen. Sen bad vi bordsbön och jag fördelade mat till maken och sen gick det inte längre. Jag fick lägga mig på golvet ett tag och maken kom med tips att det blir bättre om man äter. Det hjälpte inte så värst. Sen gick jag in till soffan och lade mig där en stund, men tjugo över ett kunde jag försiktigt sätta mig vid bordet och äta det mesta. Nu känns det nästan som vanligt igen. Det har hänt mig förr att det har blivit snurrigt, så det är väl bara att försöka ta det så lugnt som möjligt. Jag hade haft nån svag planering att laga diverse mat till frysen på eftermiddagen, men jag tror det får vänta till i morgon.

Och jag är lite bekymrad på sikt också. Jag hade ju planer för nästa veckas avlastning, men just nu känns det lite oöverstigligt att sätta mig i bilen och åka en längre sträcka. Antagligen skulle det gå bra, men jag får tänka lite till. Det blir inte heller enklare om man googlar. Och tanken just nu att vara hänvisad till makens eventuella förmåga att se när något är fel, det är också lite tveksamt.