Nu har jag skrivit ett av dessa långa mail till kvinnan, som är chef för avlastningen. Dels undrar jag förstås om det finns någon planering framåt, eftersom vårt schema enbart sträcker sig till nästa vecka. Sen undrar jag över det här med tvådygnskarantänen, hur länge ska man tillämpa den i sht som man har ovaccinerad personal? Dessutom tror jag ju inte att det är bra för maken att sitta alldeles stilla (toaletten befinner sig typ tre meter från fåtöljen han sitter i). Jag är också ganska kritisk till att man bara kommer in med en bricka mat till honom. Den ska han alltså äta från bordet, som står bredvid fåtöljen, inte helt optimalt. Och han ser ju inte hela tallriken, han kan inte dela all mat med högerhanden, det ligger matrester på golvet under fåtöljen när jag kommer på fredagen. Och så var det det där med att man i juli drog igång blodtrycksmätning (det var utmärkt) och blodprov för att se om han hade diabetes (nej, det hade han inte), eftersom han hade svårigheter att komma igång med gåendet där på fredagen. Och ingen nämnde detta för mig. Han hade plåster på fingret, så jag frågade när vi kom hem vad det kom sig. Det är lite andra detaljer också, som jag tog upp, men det känns väldigt jobbigt för mig att vara den som klagar. Det känns som om man inte alls förstår hur mycket och hurdan hjälp han behöver eftersom han är hyfsat social.

Den här osäkerheten jag lever med 24/7, den förstår man troligen inte alls. Jag får – kanske helt fel – intrycket att man tycker att den här avlastningen är en lyxpresent från kommunen till mig, och det lägger sig rätt tungt över mig.