Man erbjöd en livsstilsenkät på fb. Jag hade goda matvanor och normalvikt, tjosan. Sen gjorde jag ett stresstest och fick återkoppling på det. Milde tid, så mycket snusförnuftiga råd och tankar. Man ska tänka bort sin stress, bevars. Jag förstår att min situation är mer speciell, men jag gnisslade lite tänder ändå.

Sen kom senaste numret av Femina i lådan i dag. En artikel om en kvinna som levde med sin man sen 34 (?) år tillbaka, han diagnosticerades med Alzheimer för sex år sedan, förstås förfärligt. Men skildringen av detta, hur hon med det mesta fantastiska tålamod hanterade deras situation (inbegripet en renovering av ett hus i Portugal), och hon var så kärleksfull och klok. Nog kan man få mindervärdeskomplex för mindre. Nu har jag iofs levt med makens annorlunda, men inte helt enkla ändå, situation i mer än sexton år. Det sliter en del efter tid. Slutmeningen i artikeln är att mannen avlidit efter det att intervjun gjordes. Jag vet, man kan aldrig jämföra olika situationer, men ändå sätter det sig som taggar någonstans. Jag får väl, i anslutning till den där livsstilenkäten, tänka annorlunda.