tisdag, 31 augusti, 2021


Man erbjöd en livsstilsenkät på fb. Jag hade goda matvanor och normalvikt, tjosan. Sen gjorde jag ett stresstest och fick återkoppling på det. Milde tid, så mycket snusförnuftiga råd och tankar. Man ska tänka bort sin stress, bevars. Jag förstår att min situation är mer speciell, men jag gnisslade lite tänder ändå.

Sen kom senaste numret av Femina i lådan i dag. En artikel om en kvinna som levde med sin man sen 34 (?) år tillbaka, han diagnosticerades med Alzheimer för sex år sedan, förstås förfärligt. Men skildringen av detta, hur hon med det mesta fantastiska tålamod hanterade deras situation (inbegripet en renovering av ett hus i Portugal), och hon var så kärleksfull och klok. Nog kan man få mindervärdeskomplex för mindre. Nu har jag iofs levt med makens annorlunda, men inte helt enkla ändå, situation i mer än sexton år. Det sliter en del efter tid. Slutmeningen i artikeln är att mannen avlidit efter det att intervjun gjordes. Jag vet, man kan aldrig jämföra olika situationer, men ändå sätter det sig som taggar någonstans. Jag får väl, i anslutning till den där livsstilenkäten, tänka annorlunda.

Nu har jag skrivit ett av dessa långa mail till kvinnan, som är chef för avlastningen. Dels undrar jag förstås om det finns någon planering framåt, eftersom vårt schema enbart sträcker sig till nästa vecka. Sen undrar jag över det här med tvådygnskarantänen, hur länge ska man tillämpa den i sht som man har ovaccinerad personal? Dessutom tror jag ju inte att det är bra för maken att sitta alldeles stilla (toaletten befinner sig typ tre meter från fåtöljen han sitter i). Jag är också ganska kritisk till att man bara kommer in med en bricka mat till honom. Den ska han alltså äta från bordet, som står bredvid fåtöljen, inte helt optimalt. Och han ser ju inte hela tallriken, han kan inte dela all mat med högerhanden, det ligger matrester på golvet under fåtöljen när jag kommer på fredagen. Och så var det det där med att man i juli drog igång blodtrycksmätning (det var utmärkt) och blodprov för att se om han hade diabetes (nej, det hade han inte), eftersom han hade svårigheter att komma igång med gåendet där på fredagen. Och ingen nämnde detta för mig. Han hade plåster på fingret, så jag frågade när vi kom hem vad det kom sig. Det är lite andra detaljer också, som jag tog upp, men det känns väldigt jobbigt för mig att vara den som klagar. Det känns som om man inte alls förstår hur mycket och hurdan hjälp han behöver eftersom han är hyfsat social.

Den här osäkerheten jag lever med 24/7, den förstår man troligen inte alls. Jag får – kanske helt fel – intrycket att man tycker att den här avlastningen är en lyxpresent från kommunen till mig, och det lägger sig rätt tungt över mig.

Det är bra när solen skiner, det lyfter. Ganska varmt också, bra det också. Jag låg och drog mig en kvart i sängen i morse, jag hade lite marginal. Sen testade jag sonens tips om bankid i mobilen och det fungerade utmärkt. Så bra! Jag skulle skicka efter en svart bomullskofta, den jag har är bortåt trettio år och börjar se lite dyster ut. Med tanke på hur länge jag har kläder, så lär det inte bli så många fler inköp just av det. Sen läser jag förstås om yngre människor som skaffar mängder av kläder, man hyr eller köper begagnat, men i en takt som ändå är svindlande för mig. Det är förstås enklare att berätta hur andra ska göra för att rädda miljön, typ. Jag accepterar att jag lever i ett överflödande västerländskt samhälle, det är självklart att jag sopsorterar och väljer så närodlat jag kan och hanterar klädinköp på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt som jag inser att om inte Indien och Kina i stort lägger om sina utsläpp, så är mina bidrag alldeles försumbara. Jag tillhör inte ens det mest konsumerande delen av vårt samhälle, men det är klart att man ska göra det man kan, men man kan faktiskt inte göra det man inte kan. Denna självklarhet hjälper mig att inte gripas av förlamande ångest inför översvämningar och alltihop. Sen minns jag ju när man varnade för att alla skogar i Sverige skulle dö och klimatet skulle bli nästan obeboeligt kallt.