Vi har inga särskilda tider att passa nästan alls. Det är söndagsmorgnarna, som det gäller att jag får till, och så är det förstås makens medicin. Den ska ju tas med jämna mellanrum, så det går inte att skjuta hur som helst. Jag tog mig upp när larmet ringde vid fyra, men sen stängde jag av morgonväckningen och sov vidare en stund. Och förvisso sitter jag fortfarande (nästan vid elva) med nattflätan okammad, men maken är tvättad och påklädd, tvätt snurrar, limpdeg jäser och diskbänken är tom på disk. Det får vara bra nog. Jag tittar mig omkring och tänker mycket på människor, som på olika sätt är min omgivning, dels mina närmaste, dels människor jag känner (fast vi inte träffats på så länge) och så dom vars liv jag läser om. Det finns så många som har obeskrivliga svårigheter, så många som lever liv med så stor smärta både för egen del och andras. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa och trösta, men det enda – och knappt det – jag kan göra är att hantera det stackars liv jag har.

Men solen skiner, snart sätter jag mig med stickningen, att kamma håret ordentligt har lite lägre prioritet just nu. Jo, jag gör det mest för min egen del, men skulle någon komma förbi så är det inte så farligt.