Eller iaf har jag nu stickat upp det där garnet jag repade upp i går, så nu är jag ändå på gång framåt. Fast i morgon bör jag nog köpa till ett nystan. Och jag lyckades baka limporna också, ett tag där i morse kändes det som om vi inte skulle ha något bröd till kvällstét, men det hade vi och resten är infruset nu. Och håret blev tvättat, jag kände att det inte heller skulle bli av, men det blev det. I morse var det väldigt mycket som var nästan oöverstigligt när jag såg framåt dagen, sen ordnade det sig ändå. Jag vet att det för det mesta är så, men innan jag börjar, tror jag nästan inte att det just den här gången ska gå. Kanske borde mer ha gjorts, kanske, men så här blev det. Att andas in och ut och bottna i det.

Sen tittade jag, med lätt häpnad på programmet om arv. Nog är det lite konstigt alltihop i framställningen, Vart tog den äldre systern vägen, som ändå nämns hela tiden i avsnittet om kvinnan som rensar sin avlidne fars hus? Och mannen som känner sig sviken av föräldrarna, man nämner syskon som inte heller har kontakt med föräldrarna, men var är dom då? Och jag tänker förstås på min mammas syskon, som blev så våldsamt osams, en ingift morbror som ringde och skällde ut mig (ca 14 år) för alltihop, så besynnerligt. Och min äldste halvbror, som helt bröt kontakten med mig på grund av en duk, också så besynnerligt. Och så har vi ju haft makens kusiner i relativ närtid. Ja ja, jag tänker med viss lättnad på min pappas syskon och deras avslappnade och lugna arvsskifte. Det går ändå. Och jag är ändå lättad i efterhand att maken var enda barnet, det underlättade. Fast man kunde kanske hjälpts åt?